Argo

• 4/5
• Watch it, instead of Wag the Dog, after A Separation and Fair Game.
• Enjoy the fascinating story, and Ben Affleck‘s really cool character.
• http://www.imdb.com/title/tt1024648/
• Seen 16/12 2012 @ Filmstaden Sergel

This film uses all the tricks in the book to increase the excitement. The editing in the end is unbelievable, how we wait until the last second to find out if they made it out or not (since we don’t know how it happened in real life). The story is that the U.S. embassy in Tehran is stormed in 1979, after the fall of the Shah. Six people escape and hide at the Canadian ambassador. We get some historical background that complicates the picture of the Iranian revolutionaries, but fact remains, that Captain America himself in Ben Affleck‘s guise, must rescue these six from mock executions and other torture, primarily by preventing the State Department’s futile attempt to play agents. He creates a fake sci-fi movie as a pretext to search filming locations in Iran. They start up the entire Hollywood machinery to make the movie credible, and falsifies passports and all. It’s really exciting. And it looks good. As always there’s too much cutting, but that’s okay. Ties and beards look very much eighties, and the embassy district in the introduction has a really authentic look. The acting is nicely exaggerated for the purpose of demonizing the Iranians and create sympathy with the American hostage – whatever you think of that polarization. Ben Affleck is actually perfect as a truly cool desk agent. More credible than in his last film; The Town. As a record of history, this is of course questionable but it’s an exciting drama no less. Before the ending credits, we see that the real hostage comes free, and those were the really poor ones, no? A similar but more honest drama, questioning the U.S. support to Osama bin Laden in the eighties would probably be interesting.

Den här filmen använder alla trick som finns för att höja spänningen. I slutet är klippningen helt osannolik, hur man aldrig aldrig får veta om de klarar sig (eftersom vi inte har koll på hur det gick i verkligheten). Det som händer är alltså att den Amerikanska ambassaden i Teheran stormas 1979, efter Shahens fall. Sex personer undkommer och gömmer sig hos den kanadensiske ambassadören. Vi får lite bakgrund som komplicerar bilden av de iranska revolutionärerna men faktum kvarstår, att Captain America själv i Ben Affleck’s gestalt, måste rädda dessa sex från skenavrättningar och annan tortyr, främst genom att hindra utrikesdepartementets klantiga försök att leka agenter. Man skapar en fejkad science fiction-film som förevändning att leta inspelningsplatser i Iran. Man drar igång hela Hollywood för att göra det trovärdigt, och förfalskar pass och hela grejen. Det är verkligen spännande. Och snyggt. Som vanligt klipper man för mycket, men det är okej. Slipsarna och skäggen ser väldigt mycket åttiotal ut, och ambassadområdet i inledningen har verkligen ett autentiskt utseende. Skådespelet är skickligt överdrivet i syftet att demonisera iranierna och skapa avig sympati med gisslan – vad man än tycker om den polariseringen. Ben Affleck är faktiskt perfekt som tvärcool skrivbordsagent. Mer trovärdigt än i hans förra film; The Town. Som historiedokument är det här såklart tveksamt, men som spännande drama funkar det bra. Innan eftertexterna får vi se att även den riktiga gisslan blir fri, men det var väl dem det var synd om egentligen? Ett liknande fast ärligare problematiserande drama om USAs stöd till Usama bin Laden på åttiotalet skulle nog vara intressant.

Vulgaria

• 1/5
• Instead, watch Boogie Nights and Invasion of Alien Bikini and even Bitch Slap.
• Do enjoy the ending hypnosis scene.
• http://www.imdb.com/title/tt2266938
• Seen 9/11 2012 @ Victoria 2

It’s the worst movie of this year’s festival! When I started to go to the festival – very late in life – I began to hope that I would always laugh and enjoy the really obscure and pathetic b-reels. I had seen Bitch Slap. The following year saw Vacation! and was very disappointed. That was bad for real. This continues. Where Vacation! yet was credible because it was so weird, this is just pathetic. Benny Hill! A film producer who isn’t doing so well in life is forced by the mob to produce a remake of an old porno movie, with the old pornstar. And get together with a young actress whose party trick is to blow producers with carbonated candy in her mouth. They have sex with asses, fake a movie set to escape the police and lets down a daughter. But most of what is shown is a fake lecture – forget about any hot scenes! It’s just incredibly embarrassing.

Festivalens sämsta film! När jag började gå på Stockholms filmfestival – pinsamt sent i livet – började jag hoppas att jag alltid skulle skratta och njuta av de riktigt obskyra och patetiska kalkonerna. Jag hade sett Bitch Slap. Året därpå såg jag Vacation! och blev mycket besviken. Den var ju dålig på riktigt. Det här fortsätter. Där Vacation! ändå var creddig för att den var så knasig, är det här bara patetiskt. Buskis. En filmproducent som det inte går så bra för i livet tvingas av maffian att göra en ny porrfilm med en gammal porrskådis. Och får ihop det med en ung aktris vars partytrick är att suga av producenter med kolsyrepulver i munnen. Man knullar åsnor, fejkar filminspelningar för att undkomma polisen och väljer bort en dotter. Men det mesta som visas är en fejkad föreläsning – tro inte att det blir några heta scener. Det är helt otroligt pinsamt.

Life of Pi / Berättelsen om Pi

• 3/5
• Skip it, like you skip Avatar. Watch Into the Wild instead. Personally I still look forward to Cast Away and The Ice Storm.
• Do enjoy the wonderful photo, and the strangely well-paced storytelling.
• http://www.imdb.com/title/tt0454876/
• Seen 26/12 2012 @ Filmstaden Sergel 1

This year’s bullshit movie number one. I say that merely from prejudices – I didn’t read the book – but it’s a pretty good description. A best-selling book about an Indian boy who survives a sinking ship – along with a tiger from the zoo where he grew up. It smells Paulo Coehlo long way! Then it’s filmed in 3D, by Ang Lee which on the other hand sounds good. Overall, it’s pretty much what you would expect, with amazing pictures on the ocean, a strange frame story, incredible scenes with live animals and some religious mumbling. Sure it’s nice, but it carries no meaning.

Årets stora skitsnacksfilm. Det bygger jag enbart på fördommar, eftersom jag inte läst boken, men det stämmer ganska bra. En bästsäljande bok om en indisk pojke som överlever ett sjunket skepp – tillsammans med en tiger från djurparken där han växt upp. Det luktar Paulo Coehlo lång väg! Sen är det filmat i 3D och Ang Lee regisserar, vilket å andra sidan låter bra. Sammantaget är det ungefär vad man kan förvänta sig, med fantastiska bilder på havet, en krystad ramberättelse, otroliga scener med levande djur och religiöst mumbo-jumbo. Visst är det  fint, men det betyder ingenting alls. Det är såna här filmer som 65-åriga kvasiintellektuella personalvetare inte kan sluta prata om.

Mammas pojkar / Metal Brothers

• 2/5
• Instead, watch Slim Susie, Kopps and The Witches of Eastwick.
• Do enjoy the nicely moving camera, and the wonderful fight between Tuva Novotny and Mia Skäringer in the end.
• http://www.imdb.com/title/tt2256749/
• Seen 26/12 2012 @ Filmstaden Söder 3

I feel the same inadequate shame that made me quit watching Solsidan. Stupid people in crazy, overextended situations. Here’s two brothers at thirty-five who doesn’t know how to wash or care about their livelihood. They’re into Heavy Metal – deeply. The mother is a local vicar and struggles with failing visitors at services. Kjell Bergqvist takes over the local discount store, dismisses the brothers and tempts the mother / priest with wine and loose relations. The brothers fall in love with the same girl, who gives courses in Line dance and compete with the Church of patrons. Eventually, another woman is needed and the mother imports Novotny as Norwegian Satanist for equilibrium. Then she kicks out the sons and finds peace through ego time. The symbolism is heavy with Satan takingg over the discount store and tempting a priest to abandon her children in favor of yoga behind closed curtains. There’s also complaints about the new hard Sweden where there’s no place for culture and soft values ​​- just as one son kicks down yet another mailbox in true metal spirit. But the craft isn’t very pretty. All characters are square like Lego pieces, and the script lacks elegance. The camera Work on the other hand is great with smooth and well-timed long moves, which has become a bit of Malmros’s hallmark lately. Luckily, the history and the symbolism accelerates at the end. Otherwise I would walked out of the cinemma, when a balding man sits and yells “dessert, Mommy.”

Jag får samma inadekvata skamkänsla som gjorde att jag slutade titta på Solsidan. Korkade människor i knasiga, tillspetsade situationer. Två bröder har blivit trettiofem utan behöva lära sig tvätta, städa eller bry sig om sin försörjning. De diggar Heavy Metal. Deras mamma är präst i den lokala kyrkan och kämpar med fallande besöksantal på gudstjänsterna. Kjell Bergqvist tar över den lokala lågprisbutiken, avskedar bröderna och frestar mamman/prästen med vin och tillfälliga förbindelser. Bröderna blir kära i samma tjej, som håller kurser i Line-dance och konkurrerar med kyrkan om gudstjänstbesökarna. Till slut behövs ännu en kvinna och mamman importerar Novotny som norsk satanist för jämvikt. Innan hon sparkar ut sönerna och finner ro med lite egentid. Det är inte så lite symbolmättat med satan som kommer och tar över Outleten och förmår en präst att överge sina barn till förmån för yoga bakom slutna gardiner. Man hinner också beklaga sig över det nya hårda Sverige där det inte finns någon plats för kulturen och de mjuka värdena – innan ena sonen sparkar ner ytterligare en postlåda i sann metal-anda. Men formen är ganska trist. Alla karaktärer är fyrkantiga som legobitar, och manuset saknar elegans. Kameraarbetet däremot är en fröjd med smidiga och vältajmade, långa åkningar, som blivit lite av Malmros signum på senare tid. Som tur är accelererar historien och symboliken mot slutet. Annars hade jag gått ut, när en tunnhårig mansbäbis sitter och vrålar “efterrätt, mamma!”.

The Hobbit: An Unexpected Journey / Hobbit: En oväntad resa

• 2/5
• Instead, watch Return of the King, Sherlock and X-men.
• Do enjoy the beautiful photo and Martin Freeman as Bilbo.
• http://www.imdb.com/title/tt0903624/
• Seen 12/12 21012 @ Rigoletto 1

What are we to believe, about a whole series of monolithic movies at least on par with The Lord of the Rings movies – even though the book is quite thin in comparison? This must be quite diluted. My memories of the book are pretty vague, but I still get the feeling that they extended the story considerably, to make more films. After the first act, when the dwarves invade Bilbo’s home and he’s taken in with the party, there’s practically nothing but running through beautiful scenery and sword fights with various groups of horrible creatures. Honestly, not much happends in the film. The evil enemies all fall at a single swoosh of the sword, while not a single friend gets a scratch. The film’s main episode, and probably the series’ key event – when Bilbo meets Gollum and comes across the ring – feels a bit short since the rest of the film is so long. Speaking of that, Martin Freeman is great as a little grumpy but still curious Bilbo. The beginning is wonderful, when Gandalf visits Bilbo, putting him totally off. It’s a little impressive that they collected the same actors again, from Cate Blanchett and Ian McKellen to Elijah Wood and Ian Holm. Then it ends when the group of dwarfs reaches their home moutain.
The display technology deserves its own chapter. Indeed, we can see the movie in 3D, with 48 frames per second (High Frame Rate). It sounds geeky, but I think it made a difference. The image is very sharp, especially in moving shots. It’s fun, because you notice how the image quality demands more from the filmmaker. Peter Jackson is not known for his artistic photo – already in LotR I was disturbed with the editing and with the mindless, simple photo. Here, with a stunning image quality, the impression is close to hand camera though I’m sure they used rails and Steadicam. They simply should have thought through the shots more, and adapted to a better image quality. Then the views are obviously fantastic, even more grandiose than in previous films. So bring a vomiting bag if you’re seasick, and look forward to Wong Kar Wai and Ang Lee start using fast cameras.

Vad skall man tro, om en hel serie mastodontfilmer minst i klass med filmerna om härskarringen – trots att boken är rätt tunn i jämförelse? Det måste bli ganska utspätt. Jag har rätt vaga minnen av boken, men får ändå känslan av att man har spetsat storyn rejält för att få göra mer film. Efter första akten, när dvärgarna invaderar Bilbos hem och han blir upptagen i resesällskapet, blir det nästan bara springande genom vackra landskap och svärdskamper med olika större grupper hemska varelser. Ärligt talat händer det inte mycket i filmen. De onda fienderna faller i horder medan inte en enda snälling får en skråma. Filmens viktigaste episod, och troligen hela seriens centrala skeende – när Bilbo möter Gollum och kommer över ringen – känns lite summariskt pga. att resten av filmen är så lång. Á propos det så är Martin Freeman kul att se som lite butter men ändå nyfiken Bilbo. Början är underbar, när Gandalf hälsar på och Bilbo som inte vet vad han skall ta sig till. Lite imponerande att de samlat samma skådespelare igen, från Cate Blanchett och Ian McKellen till Elijah Wood och Ian Holm. Sen slutar det när man kommer fram till dvärgarnas gamla berg.
Visningstekniken förtjänar ett eget kapitel i en recesion. Vi kan nämligen se filmen i 3D, med 48 bilder per sekund (High Frame Rate). Det låter nördigt, men jag tror det gjorde skillnad. Bilden är väldigt skarp, framförallt i rörliga tagningar. Det är kul, för man märker hur bildkvaliteten ställer krav på filmaren. Peter Jackson är inte känd för sitt konstnärliga foto – redan i Härskarringen störde jag mig på klippningen och på det ogenomtänkta, banala fotot. Här, med fantastisk bild, blir intrycket närmast av skakig handkamera fast de garanterat åkt på räls eller kört Steadicam. De hade helt enkelt behövt tänka igenom tagningarna bättre, och anpassat sig till en bättre bildkvalitet. Sen är vyerna man filmat (och skapat) naturligtvis fantastiska, tillochmed mer storslagna än i förra filmerna. Så ta med en kräkpåse om du är åksjuk av dig, och se fram emot att Wong Kar Wai och Ang Lee börjar använda snabba kameror.

The Angels’ Share / Änglarnas andel

• 2/5
• Instead, watch Boy A, Looking for Eric, Tyrannosaur and Winter’s Bone.
• Do enjoy the scottish accent. And the sudden street-fighting spirit of the protagonist when he’s assaulted.
• http://www.imdb.com/title/tt1924394/
• Seen 25/11 2012 @ Zita 1

Ken Loach is one of those guys you hear about all the time, and never really know. He did Looking for Eric, with Eric Cantona wonderfully as himself, and is generally hailed as a working class realist. It’s simply very much leftism. Here is a thug who becomes a father and lets that change his life, even though old combattants and even his stepfather is looking to kick his ass. In mysterious ways, through community service, he comes to know about an opportunity to steal some old, unique whisky. And makes the hit even though he promised not to. It gives him money, a job and a fresh start with the little family. Could it be any more cynical? Otherwise, the craft is fine. The photo is decent, though the editing is slobby. I don’t complain about the acting, though the comedy lacks timing. Still the worst is the conclusion of the screenplay: steal!

Ken Loach är en sån kille man hör talas om hela tiden, och som aldrig riktigt kan placera. Han gjorde Looking for Eric, med Eric Cantona underbart som sig själv, och hyllas generellt som diskbänksrealist. Det är väldigt mycket vänster, helt enkelt. Här är det en ligist som blir pappa och låter det förändra sitt liv, trots både gamla motståndare och en styvfar som är ute efter att spöa honom. På märkliga vägar, genom samhällstjänst kommer han över möjligheten att stjäla lite världsunik whisky. Och gör stöten trots att han lovat att låta bli. Det ger honom pengar, jobb och en nystart med familjen. Kan det bli mer cyniskt? Formen är det annars inget specifikt fel på. Hyfsat foto om än slabbig klippning. Skådespelet är okej, fast komiken saknar tajming. Men värst är manusets slutsats: stjäl!

För dig naken / For You Naked

• 3/5
• Watch it, after Laurence Anyways, New York, New York, Weekend and why not Beware of Mr Baker.
• Enjoy the short, matter-of-fact style telling. And the turning scene where Lars suddenly had sold the dog.
• http://www.imdb.com/title/tt2285469/
•  Seen 21/12 2012 @ an X2000 train, on the smartphone.

A famous artist with a life like a cliché. Substance abuse, loneliness and a longing for love. He finds a lover candidate over the Internet – from Brazil. Who comes to Sweden to give it a try. Everything seems fine, but the guy is pretty unstable (the artist, that is). They buy a dog and the artist sells it without saying. They move in together but he needs space so the new guy has to move out again. But then he changes his mind again. And the Brazilian guy accepts it with the comment “I just know now. About the future I know nothing.” This is a documentary. Those of you who’ve read some of my reviews know that I have little sympathy for this kind of selfish behavior. People dealing with the rest of the world as their personal assistants. But the film is quite neat. It’s very intimate, and it gives no unnecessary explanations. The film relies on the protagonist’s story, which is impressive because it works. Then it is of course less than an hour long and it is also in its favor. I came to think of one thing, what if it hadn’t worked out between the two? They even tell in the beginning that there was a similar episode in the artist’s life some years ago. Maybe she expected a crash, that filmmaker. Pretty bold, I’d say.

En känd konstnär med närmast klichéartat liv. Missbruk, ensamhet och kärlekstörst. Han hittar en livskamratskandidat över nätet – från Brasilien. Som kommer till Sverige för att prova. Allt verkar bra, men killen är hyfsat instabil (konstnären, alltså). De skaffar hund och konstnären säljer den utan att säga nåt. De flyttar ihop men han behöver utrymme så den nya får flytta ut igen. Men så ångrar han sig igen. Och brassen köper det med kommentaren “jag vet bara nu, om framtiden vet jag inget”. Det här är en dokumentär. Ni som läst några av mina recensioner vet nog att jag inte har mycket till övers för den här sortens egoistiska beteende. Folk som behandlar resten av världen som deras personliga leklåda. Men filmen är rätt snygg. Det är väldigt intimt, och man ger inga onödiga förklaringar. Filmen litar till huvudpersonens berättelse, vilket är imponerande eftersom det fungerar. Sen är den mindre än en timme lång och det är förstås också till dess fördel. Sen kom jag på en grej. Tänk om det inte funkat mellan dem. Man berättar i början att det fanns en liknande episod i hans liv några år tidigare. Trodde hon, filmaren, att det skulle gå åt skogen nu också? Ganska fräckt, får man säga.

Kokuriko-zaka kara / From Up on Poppy Hill / Uppe på vallmokullen

• 4/5
• Watch it, after Still Walking, In the Mood for Love and Submarine. Personally I still look forward to Porco Rosso, and (well) One Day.
• Enjoy the wonderful background artwork, and the touching beauty of the loss of the father.
• http://www.imdb.com/title/tt1798188/
• Seen 23/12 2012 @ Biopalatset 7, Gothenburg

What a charming movie! It certainly helped that I had low expectations – I wasn’t impressed with Princess Mononoke – but this is certainly a nice film. Studio Ghibli is the team around Hayao Miyazaki that makes animated beauty pieces (Spirited Away, Howl’s Moving Castle, My Neighbor Totoro, etc.), with remarkable precision in drama and beautiful artwork. This is about a teenage girl in the nineteen sixties who works hard at the large home and at school while her mother is abroad. Her father died at sea during the Korean War. She falls in love with a boy at school who turns out to be her brother – or maybe he isn’t. That’s the plot of a typical teenage novel, but also I am noteably touched though I’m old enough to be a father to some of the characters. Partly by how humbly the characters handle true hardships, partly by the incredibly evocative music. I do allow myself a little exoticism, though the identification is just as strong. Then it’s incredibly beautiful – with just enough simplified faces and vivid watercolors as background. Charming is really the word.

Vilken charmig film! Javisst hjälps det att jag hade låga förväntningar – jag hade lite svårt för Prinsessan Mononoke – men det är onekligen en fin film. Studio Ghibli som utgör teamet kring Hayao Miyazaki gör små tecknade finheter (Spirited Away, Det flygande slottet, Min granne Totoro, etc.), som träffar märkvärdigt väl i persondrama och vackra teckningar. Här handlar det om en tonårsflicka på sextiotalet som arbetar hårt i hemmet och i skolan medan mamma arbetar utomlands. Pappa dog på sjön under koreakriget. Hon blir förälskad i en pojke på skolan som visar sig vara hennes bror – eller kanske inte. Det är väl handlingen i en typisk tonårsbok, men jag blir märbart berörd även som trettioplussare. Delvis för de påtagliga svårigheterna som karaktärerna hanterar med ödmjukhet, och för den otroligt stämningsfulla musiken. Lite exotism tillåter jag mig, även om identifieringen är lika stark. Sen är det otroligt vackert målat – med lagom stiliserade ansikten och kulörta akvareller som bakgrund. Charmigt är verkligen ordet.

De rouille et d’os / Rust and Bone

• 4/5
• Watch it, after The Beat That My Heart Skipped and before Bullhead.
• Enjoy Marion Cotillard, and how they’ve made her legs disappear.
• http://www.imdb.com/title/tt2053425/
• Seen 12/11 2012 @ Skandia

An uptight Marion Cotillard is an orca trainer and loses her lust for life along with her legs. A morally exhausted amateur boxer tries to present a life for himself and his son, and brings back money as a guard and on streetfights. The glamour factor is as low as in Jacques Audiard’s earlier masterpieces, but there is a strange romance about it. Maybe it’s simply about Cotillards femininity, because both The Beat That My Heart Skipped and A Prophet was fairly laddish pieces. Then is her character not exactly pricess charming, handling the betting at street fights. Mattias Schonaerts was great as the silent and castrated bull breeder in Bullhead, here he is as quiet though there is a reluctant warmth in the way he takes care of his son. The romanticism is a bit difficult to access, and you don’t really like the boxer, but there is something going on. Audiard is a master of slow character development. Then it’s fascinating – technically – how they made Cottilards legs disappear. They’re just not there! That’s what I thought about most of all.

En surknäppt Marion Cotillard tränar späckhuggare och blir av med benen (inte så späcktakulärt men ganska snyggt) och livslusten. En moraliskt utmattad amatörboxare försöker få ihop tillvaron för sig och sin son, och drar in pengar som väktare och på svarta boxningsmatcher på gatan. Glamourfaktorn är lika låg som i Jaques Audiards tidigare storverk, men det finns en romantik som är svår att sätta fingret på. Kanske är det så enkelt som Cotillards femininitet, eftersom både Mitt hjärtas förlorade slag och En profet var hyfsat grabbiga stycken. Sen är ju hennes karaktär inte precis prisessan på ärten, när hon sköter svartspelet på gatufighterna. Mattias Schonaerts var klockren som tvär och kastrerad tjuruppfödare i Bullhead, här är han lika tystlåten fast det finns en motvillig värme i hur han tar hand om sin son. Romantiken är lite svåråtkomlig, och man gillar inte riktigt att gilla boxaren men det händer grejer. Audiard är en mästare på långsam karaktärsutveckling. Sen är det fascinerande – rent tekniskt – hur de trollat bort Cottilards ben. De finns verkligen inte! Det var vad jag funderade allra mest på.

Bekas

• 3/5
• Watch it, after Divine Intervention and Sin Nombre. Personally I look forward to Beasts of the Southern Wild, and still to Zozo.
• Enjoy the wonderful photo, and the old man learning English on the road.
• http://www.imdb.com/title/tt1733105/
• Seen 9/12 2012 @ Victoria 2

Expectations were pretty low – a feature film made ​​from a short could be quite diluted, and exoticism has no value in itself (think The Best Exotic Marigold Hotel). The first half lived up to my low expectations but the second half surprised with warmth and true love. Two orphaned brothers living in the streets as shoe shiners in Erbil in the nineties. It’s hard and they take a lot of beating from passersby. They decide to go find Superman in America to help them get back their parents, and to avenge all evil – including Saddam Hussein. After a long build-up, they set off on a donkey and get to mess with border troops and smugglers, and drink Coca-Cola and step on a mine. There’s not exactly a resolution, everything is just emotions in build up and relief. But it’s quite beautiful. For a while I wanted ear plugs for they shouted so loudly at each other, but afterwards I’m glad for the feelings. They depicted quite beautifully how much the brothers meant to each other and depended on each other, in despite of all the fighting. And the photo is totally stunning, both the wide landscapes and close-ups in the mosque. You’ll have to overlook some low-budget resolutions and some darlings that should be cut out, but when I go out into the snowy streets, I’m happy for the hundred minutes of intense brotherhood under the sun.

Förväntningarna var inte precis på topp – en långfilm som gjorts efter en kortfilm riskerar att bli väldigt utspädd, och exotism har inget värde i sig självt (tänk Hotell Marigold). Första halvan infriade mina låga förväntningar men andra halvan överraskade med värme och djup kärlek. Två föräldralösa bröder lever på gatan och försörjer sig som skoputsare i Erbil på nittiotalet. Det är hårt och de får mycket stryk av förbipasserande. De får för sig att åka till Stålmannen i Amerika som skall hjälpa dem få tillbaka sina föräldrar och att hämnas de onda – inklusive Saddam Hussein. Efter en lång uppladdning kommer de iväg på en åsna och får jiddra med gränsmilitärer och smugglare och dricka Coca-Cola och trampa på en mina. Det kommer inte precis någon upplösning, alltihop är bara känslor som byggs upp och förlöses. Men det är ganska vackert. Ett tag önskade jag mig öronproppar för att de båda bröderna ropade så högt på varandra, men efteråt är jag glad för känslorna. Man fångade ganska vackert hur mycket de båda betydde för varandra och var beroende av varandra trots allt kiv. Och fotot är bedövande vackert, både det vida landskapet och närbilderna i moskén. Man får överse med en del lågbudgetlösningar och en del darlings som borde klippts bort, men när jag går ut i vinterdrivorna är jag glad för hundra minuter intensivt brödraskap under solen.