End of Watch

• 4/5
• Watch it, after Heat, Jarhead and Police, Adjective. Personally I still look forward to watching the entire Touch of Evil.
• Enjoy the pranks that the officers pull on each other, and the adrenaline rush in the pursuits.
• http://www.imdb.com/title/tt1855199/
• Seen 17/11 2012 @ Victoria 2

This is the scripted feature film version of Cops. We follow two police officers in Los Angeles South Central district, mostly through patrols, but also in everyday life and with the family, how the two spend all their time together and are like brothers. The photo is shaky handheld or car-mounted camera – even off patrol. There is a story about how the two come upon a drug cartel by a series of more or less random interventions, and risk their lives – despite spouses’ disapproval. The story seems a bit unlikely, mostly because of the documentary format, but works well to show the main issue: brotherhood between police officers, and the that LAPD are really nice guys and heroes in everyday life. Yes, I must think of it as a commercial for the police. Not fo better aspirants of course, but for greater budget. Despite this, the film is quite stylish and I like Jake Gyllenhaal here too. Worth wqatching, for bromance with some heavy action.

Det här är den påhittade långfilmsversionen av Cops. Vi följer två poliser i Los Angeles distrikt South Central, mest genom patrullering men också i vardagslivet med familj och kärleksliv, hur de två tillbringar all tid tillsammans och är som bröder. Formen är med skakig handhållen eller bilmonterad kamera – även på fritiden. Det finns en story, om hur de två kommer en drogkartell på spåren genom en serie mer och mindre slumpmässiga ingripanden, och riskerar sina liv – trots fru och flickväns ogillande. Den storyn känns lite osannolik, mest pga. den dokumentära formen, men fungerar bra för att visa kärnan: brödraskapet mellan poliser och att LAPD är jättefina killar och hjältar i vardagen. Ja, jag kommer inte ifrån att det är en reklamfilm för polisen. Inte för att få fler vettiga aspiranter förstås, men för större anslag. Trots det är filmen ganska snygg och jag gillar Jake Gyllenhaal här också. Sevärt, som bromance med tung action.

L

• 2/5
• Instead, watch Dogtooth and Rubber.
• Enjoy the vague sense of meaning, and the crazy man ordering honey.
• http://www.imdb.com/title/tt2095684/
• Seen 12/11 2012 @ Victoria 2

Here’s a Greek, surreal film about a man who spends his life in a car and has a very strange mission. He loses his job and is taken up in a motorcycle gang that fights the evil carrunners. It’s all very strange, and sometimes amusing in its oddity. There’s also a story about a friend who was hit, who shows up in the man’s daydreams. One senses that there is a message of friendship and about doing something meaningful with your life. But it’s hard to find that message. A few years ago, Dogtoothth swept the scenes with greek profound surrealism. That raises expectations on this film, which it cannot fulfill. The sorrow is not sad enough, and the surrealism is mostly just weird. The death and reminiscence of the friend is beautiful, but shallow. “Odd” is not surrealism!

Det här är en grekisk, surrealistisk film om en man som tillbringar hela sitt liv i en bil och har ett mycket märkligt uppdrag. Han förlorar jobbet och tas upp i ett motorcykelgäng som bekämpar de onda bilisterna. Det är mycket märkligt allting, och ibland lustigt i sin knasighet. Det finns också en berättelse om en vän som dog, som figurerar i mannens dagdrömmar. Man anar att det finns ett budskap om vänskap och om att göra något meningsfullt med sitt liv. Men det är svårt att hitta det budskapet. För några år sedan kom det en underbar surrealistisk film från grekland, Dogtooth. Det höjer förväntningarna på den här filmen, som den inte kan infria. Svärtan är inte så svart och surrealismen är mest bara konstig. Vännens död och återuppståndelse i fantasierna är vackert, men fattigt. Det räcker inte med knasigt för surrealism!

Laurence Anyways

• 4/5
• Watch it, after Heartbeats and Weekend.
• Enjoy the girlfriend’s rage at a nosy waitress, and the wonderful clothes.
• http://www.imdb.com/title/tt1650048/
• Seen 22/12 2012 @ Zita 2

It’s almost three hours of transsexual drama. Bold, for being just the third film by Xavier Dolan. On the other hand, he has been hailed to the skies for his previous films and opened last year’s film festival in Stockholm. Here we follow Laurence, a poet and language teacher who begins a change of sex. He lives in a long relationship with a woman, and the film focuses as much on her difficulties, which is good. We see the relationship before the change, and when he talks to his partner about his decision. There is a long second act, where the main character tries to live as a woman – from the courage to stand before his class as a woman, to a homophobic fight at a tavern. And finally an almost poetic final act, in which the relationship with the woman again is the lead. It is fascinating how the focus of the film is the relationship with the woman, and the difficulties of living together when one of them changes sex. It’s not about coming out as a homosexual (the main character is not attracted to men) which have demanded courage of Dolan, and makes the whole movie more dynamic and interesting. On the other hand, every angle of the story gets space and the film is very long. It is very beautiful with raining leaves, slow motion and incredibly stylish clothes. Therefore, some creative editing in both script and film have been in place. For editing is perhaps Xavier Dolan’s weakest side, being so talented at everything else. Jacques Audiard says that a filmmaker balances between too much realism – which is boring – and too much stilism – which no one believes. Here we get a little too much of both form and content, but it’s good.

Det är nästan tre timmar transdrama. Vågat, som tredjefilm av Xavier Dolan. Å andra sidan har han hyllats otroligt för sina tidigare filmer och mötte publiken vid öppningen av förra årets filmfestival i Stockholm. Här följer vi Laurence, en poet och språklärare som börjar byta kön. Han lever i en lång relation med en kvinna, och filmen fokuserar lika mycket på hennes svårigheter, vilket är bra. Vi ser relationen innan könsbytet och när han berättar om sitt beslut för sambon, en lång andraakt av filmen hur huvudpersonen provar att leva som kvinna och de svårigheter det innebär – allt från modet att stå inför sin klass som kvinna, till homofoba slagsmål på en krog – och slutligen en närmast poetisk sista akt där relationen med kvinnan åter spelar huvudrollen. Det är fascinerande hur fokus för filmen ligger på relationen till kvinnan, och svårigheterna att leva tillsammans när den ene byter kön. Det handlar inte om att komma ut som homosexuell (huvudpersonen är inte attraherad av män) vilket måste krävt mod av Dolan, och gör hela filmen mer dynamisk och intressant. Å andra sidan får varje vinkling av historien mycket utrymme och filmen är väldigt lång. Det är mycket snyggt med regnande löv, slow-motion och otroligt snygga kläder. Därför hade lite kreativ klippning i både manus och film varit på sin plats. För just klippningen är kanske Xavier Dolans svagaste sida, när han är så skicklig på allt annat. Jacques Audiard säger att filmskapare balanserar mellan för mycket realism – som är tråkigt – och för mycket stilism – som ingen tror på. Här får vi väldigt mycket av både form och innehåll, men det är bra.

Autoreiji: Biyondo / Outrage Beyond

2/5

Instead, watch Infernal Affairs, Casino and Donnie Brasco.

Enjoy the beautiful photo and the naïve coolness of the scheming cop.

http://www.imdb.com/title/tt1724962/

Seen 13/11 2012 @ Skandia

English

Oerhört klassiskt maffiakrig på film. Jag undrar om de överhuvudtaget ändrat några repliker från förra filmen. Det här börjar med oro i den största maffiaklanen i Tokyo. Man förringar gamla hederliga stridskämpar för att satsa på ungtuppar med business. En polis med några för många fingrar i syltburken försöker så split mellan klanerna och fixar ut en gammal hämdlysten underhuggare från kåken. Mssor av folk dör och en ny klan tar över. Gammalt bus är äldst. Fokuset ligger på killen som kommer ut från kåken – han som förra filmen också handlade om och som spelas av regissören – och hans benägenhet till hämd och förlåtelse. Det kunde vara intressant men med tanke på hur våldsamt det här är kan man inte riktigt tala om förlåtelse. Sen är det ganska snyggt filmat, men det hjälper inte.

Amour

• 4/5
• Watch it, along Hidden and Up. Personally, I still look forward to A Song for Martin.
• Enjoy the solitude in the stillstanding camera, and the man’s reasoning about his wife’s life in the end.
• http://www.imdb.com/title/tt1602620/
• Seen 11/11 2012 @ Skandia

One can easily become bored with Michael Haneke‘s stationary camera and long takes, but it quickly becomes suggestive also. Two retired musicians and teachers live a good life together, but the woman suffers a stroke and falls inevitably into sickness and disability. The man is forced to deal with both practical matters and the feeling of slowly be left alone. It’s all very beautiful and naked. The dark brooding apartment seems to hold secrets and dangers. The apartment also gets to play a role of its own with mockingly opened windows and a slowly moving camera through the rooms. The film is very beautiful about growing old together, and about the final terms of love. The acting is very good, and the photo is beautiful even though it’s a bit static. It’s a bit slow in the middle, while the disease just slowly progresses, but in the end it all lives up again.

Det är lätt att störa sig på Michael Hanekes stillastående kamera och långa tagningar, men det blir fort suggestivt. Två pensionerade musiker och lärare lever ett bra liv tillsammans, men kvinnan drabbas av en stroke och faller obevekligt in i sjuklighet och handikapp. Mannen tvingas hantera både praktiska bestyr och känslan att långsamt lämnas ensam. Det är mycket vackert och obarmhärtigt naket. Den mörka lägenheten där allt utspelar sig ruvar liksom på hemligheter och faror. Lägenheten får också spela en lite egen roll med fönster som gäckar och kameraåkningar mellan rummen. Filmen är mycket vacker om att åldras tillsammans, och om kärlekens absoluta villkor. Skådespelet är väldigt bra, och fotot vackert om än lite statiskt. Lite segt blir det i mitten medan sjukdomen bara progredierar långsamt, men slutet livar upp igen.

Like Someone in Love

2/5

Instead, watch A Separation, Fish Tank and Tyrannosaur.

Enjoy the shyness of the old man, and the intriguing cultural clash between persian director and japanese setting.

http://www.imdb.com/title/tt1843287/

Seen 13/11 2012 @ Grand 1

English

Det är något märkligt med att titta på film om familjeideal, där sexköpen passerar flera generationsgränser. Akiko har en överbeskyddande och lite svartsjuk pojkvän. Och jobbar med escort. En gammal gubbe kör henne till universitetet en morgon när hon vaknar hos honom och han ser pojkvännen bråka på henne. De pratar, allihopa, och utbyter visdommar om livet. Pojkvännen verkar trots allt vara en hygglig prick, tills han kastar en sten genom rutan på den gamla mannen. Det är en familjär vänskap mellan gubben och tjejen, och lite manlig respekt mellan pojkvännen och den gamle mannen. Jag funderar länge på om det finns ett budskap här, eller bara ett problematiserande. På pappret är det inressant med två i mina ögon traditionalistiska och patriarkala kulturer som möts kring lite extrema familjevärderigar. I ena ringhörnan överbeskyddandet och hämdlystnaden, i andra integriteten och dessutom prostitution. Tyvärr är alltihop ganska tråkigt och inte så snyggt.

Blondie

• 2/5
• Instead, watch Falkenberg Farewell, I Killed My Mother and Melancholia. Personally, I still look forward to Fanny and Alexander as well as Hannah and Her Sisters.
• Do enjoy Marie Göranzon‘s acting and Olle Sarri getting drunk. And the enigmatic symbolism of the title character.
• http://www.imdb.com/title/tt2287661/
• Seen 20/9 2012 @ Bio Victor

Three sisters come home for their mother’s seventieth birthday party. The eldest sister leaves a photo shoot in Paris. But mom would rather continue their comfortable life without distractions, and have a superficially successful party. All the old conflicts are reactivated and eventually the big sister shouts at mom for sending her to Milan at age fifteen. Lager, mom has a stroke and gets some blame-talkcrap while unconscious but wakes up suddenly as a new, kind person and ask for forgiveness. Jesper Ganslandt produced the warmly humanistic but slightly surreal film Burrowing, and it’s said he mentally broke Olle Sarri during the filming of Tye Ape to increase the anxiety level. It’s no coincidence that he has Carolina Gynning in the title role Blondie. She wanders through the film with eyes wide open and waves her arms like a robot much alike the films by Alain Resnais (actors rehearsed every scene forty or fifty times so they grew tired of it all and just the text – the symbolism – were left). Helena af Sandberg states that Gynning is the only one that is truly herself. It’s very interesting that Gynning plays the public image of himself. Then, there are other good things in the film, such as lighting and a beautiful and interesting photo, great avting by the real actors and there is some humor. But the drama is a bit thin. We’ve seen enough family dramas, and bad and parents who become kind from a little sickness is practically a cliché. This interesting idea just can’t stand up for all that.

Tre systrar kommer hem till sin gamla mammas sjuttioårskalas. Storasyster kommer från sitt modelljobb i Paris. Men mamma vill helst fortsätta sitt bekväma liv utan störande element, och ha en ytligt lyckad fest. Alla gamla familjekonflikter kommer upp och till slut skäller storasyster ut mamma för att ha skickat iväg henne till Milano som femtonåring. Mamma får slaganfall och får ta skit under medvetslösheten men vaknar plötsligt som en ny, snäll människa och ber om förlåtelse. Jesper Ganslandt producerade den varmt humanistiska men lätt surrealistiska Man tänker sitt, och lär ha brutit ned Olle Sarri psykiskt under inspelningen av Apan för att höja ångestnivån trovärdigt. Det är ingen slump när han har Carolina Gynning i titelrollen Blondie. Hon går runt med uppspärrade ögon och fäktar som en robot likt en film av Alain Resnais (skådespelarna repeterade varje scen fyrtio-femtio gånger så att de tröttnade på allt och bara texten – symboliken – fanns kvar). Helena af Sandberg får uttrycka att Gynning är den enda som verkligen är sig själv. Det är väldigt intressant att Gynning spelar mediebilden av sig själv. Sen finns det mycket annat bra i filmen såsom ljussättningen och ett vackert och intressant foto, jättebra skådespel av de riktiga aktörerna och lite humor. Men sen är dramat lite platt. Familjedramer har vi sett nog av och taskiga föräldrar som blir snälla av lite sjukdom är närmast en kliché. Den intressanta idén orkar inte bära så mycket luft i manuset.

Flight

• 3/5
• Instead, watch Trees Lounge and Crazy Heart.
• Do enjoy the plane crash, and Don Cheadle.
• http://www.imdb.com/title/tt1907668/
• Seen 16/11 2012 @ Skandia

The fantastic cartoon character Rocky puts it very well, on stopping a bad habit – he offers everything he owns to a friend who “intend quitting smoking” if the friend just butts the cigarette he has in his hand. The answer is “no, I was going to quit on Monday.” The conflict is the same in this movie. Denzel Washington is an alcoholic pilot but makes an heroic effort and saves a lot of lives when his plane crashes. We are repeatedly told that there are lots of troublesome information in a report, which is taken care of – the only thing needed is that Denzel stays away from the booze until the hearing, and he will live happily ever there. If he drinks a single drop, it means imprisonment and humiliation. And of couse he drinks. It’s a beautiful story that makes clear that alcoholism is a handicap, but it’s just too much of guilt and clear confession. It’s put in our face. The saying “too American” comes to mind. Too bad, because it’s of course a pretty film.

Den fantastiska seriefiguren Rocky sätter fingret på detta med att sluta med en ovana – han erbjuder allt han äger och har till en kompis som “har tänkt sluta röka” om polaren bara fimpar ciggen han har i handen. Svaret blir “nej, jag tänkte sluta på måndag”. Konflikten är densamma i den här filmen. Denzel Washington är alkad pilot men gör en hjälteinsats och räddar en massa liv när hans plan kraschar. Vi får flera gånger höra att det finns en massa graverande uppgifter i utredningen, som är fixade – det enda som behövs är att Denzel håller sig borta från spriten fram till förhöret, för att han skall leva lycklig i alla sina dar. Om han dricker en droppe betyder det fängelse och förnedring. Och han dricker naturligtvis. Det är en vacker historia som gör tydligt att alkoholism är ett handikapp, men det är alldeles för mycket övertydlig syndabekännelse och skuld. Begreppet “alltför Amerikanskt” kommer till mig. Synd, för det är såklart ganska snyggt gjort.

Killing Them Softly

• 4/5
• Watch it, after Pulp Fiction, Goodfellas and Burn After Reading. And throw in Capitalism – A Love Story as well.
• Enjoy the linking to the financial crisis, and the [scenic beauty of the] murder of Ray Liotta.
• http://www.imdb.com/title/tt1764234/
• Seen 17/11 2012 @ Skandia

The financial crisis went into the rough business too. Throughout the film we hear several speeches by Barack Obama on the financial crisis, and on the congression’s support package to banks. Meanwhile, a poker game with very ordinary white men is robbed. The stakeholders in the poker game requires that the robbers are tracked down and punished (killed). The stakeholders are represented by a man in a car, elegantly shyly played by the constant bureaucrat Richard Jenkins. They handle the rough business through a professional consultat and hitman. Then it’s pretty simple – robbers and some other are picked up and killed. We see James Gandolfini as a wonderfully sloppy hitman with personal problems. The bureaucrat negotiates the price of a murder, we hear it’s cheap now. People need jobs. The parabel for the financial crisis is wonderful when the primary suspect for the robbery – yet innocent – Ray Liotta must die. The bureaucrat doesn’t really understand why they have to shoot him – he’s innocent – until he exclaims: Ah, the public angle! It’s like they discuss the management of a bank, or politicians in the Finance Committee. The dialogue is a bit babbly but pretty fun, the photo is dark with some fun details (like a camera fixed on a car door that moves). The actors do everything very well, Scoot McNairy who did just fine in Monsters is perfect as thet nervous but decent robber. And Brad Pitt probably had this role as the rough business consultant with his heart in the right place probably custom made for him – imagine just between Mr. & Mrs. Smith and Babel. Though, when the end came it felt a bit flat, there was no real closure. So it is clever and fine, and almost all the way.

Det är finanskris i busbranchen också. Genom hela filmen hörs olika tal av Barack Obama om finanskrisen, och om kongressens stödpaket till bankerna. Samtidigt rånas ett pokerparti med väldigt vanliga vita män. Intressenterna i pokerspelet kräver att rånarna letas upp och straffas (dödas). Intressenterna representeras av en man i en bil, elegant skyggt spelad av den ständige byråkraten Richard Jenkins. Man sköter det genom en professionell konsult och torped – med hjärtat på rätt ställe. Sen är det ganska enkelt – rånarna och några till fiskas upp och avrättas. Vi får se James Gandolfini som underbart sladdrig hitman med personliga problem. Byråkraten förhandlar om priset på ett mord, vi hör att det är billigt nu. Folk behöver jobb. Allegorin över finanskrisen blir underbar när den främst misstänkte för rånet – men oskyldige – Ray Liotta måste dö. Byråkraten fattar inte riktigt varför de måste skjuta honom, han är ju oskyldig, tills han utbrister: Aha, allmänhetens perspektiv! Det är som att de diskuterar ledningen för en bank, eller politikerna i finansutskottet. Dialogen är snackig men ganska kul, fotot mörkt med en del kul detaljer (typ fastmonterad kamera på en bildörr som rör sig). Skådespelarna gör allt mycket bra, Scoot McNairy som gjorde fint ifrån sig i Monsters är perfekt som nervös men vettig rånare. Och Brad Pitt har en förmodligen skräddarsydd roll – tänk er mitt mellan Mr. & Mrs. Smith och Babel. Fast när slutet kom kändes det lite platt, det blev inget riktigt avslut. Så det är finurligt och bra, och nästan hela vägen.

Do-nui mat / The Taste of Money

2/5

Instead, watch Thirst, I Saw the Devil and Gosford Park.

Do enjoy the posh beauty scenography, and grandpa, shouting “mea culpa” in sunglasses.

http://www.imdb.com/title/tt2106670

Seen 18/11 2012 @ Bio Rio

English

Den här visningen var urusel med bilden felcentrerad på duken, och därmed omöjlig att få i fokus. Man lyckades aldrig lösa det under filmen. Trist på filmfestivalens sista dag. Iallafall, filmen var Ok men inte mer. En superrik och inflytelserik sydkoreansk familj har familjeproblem, dvs. föräldrarna ligger med tjänstefolk och anställda, och till slut sticker pappan med en av de fillipinska husorna och deras gemensamma barn. Familjen ogillar det och tar ihjäl husan. En anställd i familjeföretaget blir först våldtagen av mamman, och ligger sesan med dottern i familjen. Och allt är hemskt. Men jag trodde det skulle vara värre. Fotot är adekvat och skådespelet helt okej, fast det är så roligt när de japanska skådespelarna säger en del repliker på engelska. Intonationen blir helt knasig! Tyvärr gäller det även amerikanen som är med. Efteråt tycker jag man skulle tagit ut svängarna mer. Ja, det är fördärvat och det är otroliga mängder pengar man bränner. Men det är nog en typiskt inhemskt laddad fråga. Här på andra sidan jordklotet blir jag inte så upprörd.