Home > On movies > Bekas

Bekas

December 9, 2012 Leave a comment Go to comments

Bekas

Expectations were pretty low – a feature film made ​​from a short could be quite diluted, and exoticism has no value in itself (think The Best Exotic Marigold Hotel). The first half lived up to my low expectations but the second half surprised with warmth and true love. Two orphaned brothers living in the streets as shoe shiners in Erbil in the nineties. It’s hard and they take a lot of beating from passersby. They decide to go find Superman in America to help them get back their parents, and to avenge all evil – including Saddam Hussein. After a long build-up, they set off on a donkey and get to mess with border troops and smugglers, and drink Coca-Cola and step on a mine. There’s not exactly a resolution, everything is just emotions in build up and relief. But it’s quite beautiful. For a while I wanted ear plugs for they shouted so loudly at each other, but afterwards I’m glad for the feelings. They depicted quite beautifully how much the brothers meant to each other and depended on each other, in despite of all the fighting. And the photo is totally stunning, both the wide landscapes and close-ups in the mosque. You’ll have to overlook some low-budget resolutions and some darlings that should be cut out, but when I go out into the snowy streets, I’m happy for the hundred minutes of intense brotherhood under the sun.

Förväntningarna var inte precis på topp – en långfilm som gjorts efter en kortfilm riskerar att bli väldigt utspädd, och exotism har inget värde i sig självt (tänk Hotell Marigold). Första halvan infriade mina låga förväntningar men andra halvan överraskade med värme och djup kärlek. Två föräldralösa bröder lever på gatan och försörjer sig som skoputsare i Erbil på nittiotalet. Det är hårt och de får mycket stryk av förbipasserande. De får för sig att åka till Stålmannen i Amerika som skall hjälpa dem få tillbaka sina föräldrar och att hämnas de onda – inklusive Saddam Hussein. Efter en lång uppladdning kommer de iväg på en åsna och får jiddra med gränsmilitärer och smugglare och dricka Coca-Cola och trampa på en mina. Det kommer inte precis någon upplösning, alltihop är bara känslor som byggs upp och förlöses. Men det är ganska vackert. Ett tag önskade jag mig öronproppar för att de båda bröderna ropade så högt på varandra, men efteråt är jag glad för känslorna. Man fångade ganska vackert hur mycket de båda betydde för varandra och var beroende av varandra trots allt kiv. Och fotot är bedövande vackert, både det vida landskapet och närbilderna i moskén. Man får överse med en del lågbudgetlösningar och en del darlings som borde klippts bort, men när jag går ut i vinterdrivorna är jag glad för hundra minuter intensivt brödraskap under solen.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: