Colombiana

• 3/5
• Do waste a couple of hours on it. But first of course Léon and Nikita, then also Old Boy. But forget about SALT. Personally I’m still curious about Wanted, though.
• Enjoy the beauty and the constant action, and the unexpected laughs like when a missile “sneaks up” on the bad guy.
• http://www.imdb.com/title/tt1657507/
• Seen 28/9 2011 @ FS Söder 3

Who made The Fifth Element, Léon, Taxi, The Transporter and The Messenger: The Story of Joan of Arc? Luc Besson made those. I’m beginning to think he has a patent on the childish, perfectly misplaced action-comedy. As here, when the boss explains what a ninja the main character is, and then a tank missile flies right into the living room. I laughed my butt off. Simple, childish, brutal – and great. A nine year old girl witness the murder of her family, flees spectacularly from the murders and devotes the rest of the movie to revenge fifteen years later. Usually there is no time to think very much in this kind of film and that’s possibly a weak point today – the story’s sidetracks take some time and the movie doesn’t really fly until halfway through. The dialogue is pretty fun, delivered with adequate over-acting. Zoe Saldana is really good as the gorgeous dope ninja. The photo is what you expect but of course the editors stress from the first image. It’s great fun but missable – Luc Besson lives and keeps producing.

Vem har gjort Det femte elementet, Léon, Taxi, The Transporter och Jeanne d’Arc? De har Luc Besson gjort. Jag börjar tro att han har patent på barnslig, perfekt malplacerad actionhumor. Som här, när gangsterbossen förklarar vilken ninja huvudpersonen är och det sen seglar in en pansarmissil mitt i vardagsrummet. Jag höll på att garva av stolen. Enkelt, barnsligt, brutalt – och fantastiskt. En nioårig tjej bevittnar mordet på sin familj, flyr spektakulärt ifrån mördarna och ägnar resten av filmen åt att hämnas femton år senare. Vanligtvis hinner man inte fundera så mycket i den här typen av filmer och det är möjligen en invändning idag – mellansatserna tar lite tid och det är först efter halva filmen som det lyfter på allvar. Dialogen är hyfsat kul och levereras med adekvat överspel. Zoe Saldana är riktigt bra som skitsnygg knarkninja. Fotot är vad man kan förvänta sig men klipparna stressar såklart från första bildbytet. Det är kul men inget att gräma sig över om man missar – Luc Besson lever och producerar vidare.

Benda Bilili!

• 3/5
• Watch it, at a party along Buena Vista Social Club. Personally, I still look forward to The Harder They Come.
• Enjoy the music and the cool-as-hell polio-bikes.
• http://www.imdb.com/title/tt1625857/
• Seen 26/9 2011 @ home, on a laptop computer.

This is really cool. A bunch of disabled men (and a healthy young guy) plays music on more or less ragged guitars and some homemade instruments. They ride around on tricycles because polio took their legs. The music is really good, though you’d like more full songs – it’s a little fragmented. The photo is also enjoyable with dynamic images of nighttime Kinshasa. The band is the center among the disabled and disadvantaged, and different things happen. We watch as the shelter burns down and we travel on a crowded train during Joseph Kabila’s election campaign. These sequences add to the image, but I miss a coherent story or theme. Maybe it’s my bias that creates irrelevant expectations, but at least I would like to see what happened after the tour with the concert in Norway.

Asså det är riktigt coolt. Ett gäng handikappade män (och en frisk kille) lirar musik på mer eller mindre trasiga gitarrer och hemmagjorda instrument. Man åker omkring på trehjulingar eftersom polion tagit benen. Musiken är riktigt bra, fast man skulle vilja höra mer hela låtar – det blir lite fragmentariskt. Fotot är också ganska njutbart med dynamiska bilder från nätterna i Kinshasa. Bandet står i centrum bland handikappade och förfördelade och det händer olika saker. Vi är med när härbärget brinner och vi åker överfullt tåg under Joseph Kabilas valkampanj. De sekvenserna kompletterar bilden, men det framgår ändå ingen sammanhängande berättelse eller röd tråd. Kanske är det mina fördomar som skapar irrelevanta förväntningar, men jag skulle iallafall vilja veta vad som hände efter turnén och konserten i Oslo.

Angèle et Tony/Angèle and Tony/Kärlek i Normandie

• 3/5
• Sure watch it. But first I’ve Loved You So Long and maybe Paris, Texas.
• Enjoy the close up photo and the wordless, heartwarming actions.
• http://www.imdb.com/title/tt1538221/
• Seen 25/9 2011 @ Zita 2

It took me a while to realize how strong the realism is in the film. Not that it isn’t obvious – the film starts off with the protagonist buying a doll for a fuck – but it’s never for shock or to shove it up your nose. On the contrary, we meet the characters in the middle of their daily lives and everything is down to earth. This is probably one of the best told character descriptions I’ve seen. You know the artificial feeling when two persons talk about the main character just for us to know its background. None of that here. Actually, we don’t get to know much at all. A woman bumps into a man in a cafe. They mention personals. She’s got obvious social problems and a son with the father’s parents. The man lives with his mother and doesn’t get anywhere. They apparently share a troubled interest in continuing together, but the background to that interest is evolved parallel to the story and becomes part of the film’s engine. Then there are of course some problems with the film. It’s quite slow. The identification doesn’t work very well, though that’s individual to some extent. Afterwards, it was beautiful and promised a lot, but is a parenthesis in the great cynical world.

Det tog ett tag innan jag insåg hur stark realismen är i filmen. Inte för att det inte är uppenbart – filmen börjar med att huvudpersonen köper en docka för ett skjut – men det handlar aldrig om att chockera eller skriva nåt på näsan. Tvärtom träffar vi karaktärerna mitt i sin vardag och allt känns helt naturligt. Det är en av de snyggast berättade karaktärsbeskrivningar jag sett, tror jag. Ni vet, det där krystade när två bifigurer pratar om huvudpersonen bara för att vi skall få veta dess bakgrund. Inget sånt här. Vi får faktiskt inte veta mycket överhuvudtaget. En kvinna träffar en man på ett café. Man nämner kontaktannonser. Hon har uppenbara sociala problem och en son hos pappans förlädrar, han bor med sin mor och kommer ingen vart. De har tydligen ett motsträvigt intresse av att fortsätta umgås, men bakgrunden till det intresset vecklas ut parallellt med berättelsen och blir en del av själva filmens motor. Flmen har ändå lite problem. Det är ganska långsamt. Identifikationen funkar väl sådär, även om det förstås är personligt. Efteråt var det vackert och lovade mycket, men en parentes i den stora cyniska värden.

Rise of the Planet of the Apes/Apornas planet (r)Evolution

• 2/5
• Instead, watch the original Planet of the Apes, and Hancock as one of many better action stories. Personally, I still look forward to Tim Burton’s version.
• Do enjoy the action in the primate detention, and the views of San Fransisco from a tree.
• http://www.imdb.com/title/tt1318514/
• Seen 22/9 2011 @ FS Söder 8

Where to start? As Eva stated as we exited the theater: it turned out to be neither emotions nor action. Where the previous versions comment on the life of man, this movie comments on… monkey action. Though there is a little action, it’s not nearly as heavy as you expect. Not even the story is particularly interesting – research goes wrong and a group of monkeys become intelligent. They flee imprisonment and get to the forest – outside San Francisco… A little heartwarmth, a little romance (though completely outside the story), and a little bang-bang. With emphasis on little. In the beginning it bothered me that the monkey looks just like Gollum, but it’s actually pretty cool – that artificial characters have properties in the same way as actors. In this case, it’s Andy Serkis’s eyes. Otherwise, the form goes by standards. It looks good when we follow the monkey up the trees and the telling has an acceptable pace. But the editing is out the window and the acting is boring. Unfortunately, there will most certainly be several sequels, too much even referred to the next film.

Var skall man börja? Som Eva sade när vi kom ut: det blev ju varken eller. Ingen känslovåg, ingen tung action. Där de tidigare versionerna försöker säga något om livet som människa, försöker den här filmen fixa några juste actionscener. Och iochförsig blir det lite juste action, men inte alls så tungt som man kan förvänta sig. Inte ens storyn är särskilt intressant – forskning går fel och en grupp apor blir intelligenta. De flyr fängelset och tar sig till skogen – utanför San Francisco… Lite hjärta och smärta, lite romans (som iochförsig inte har nåt med storyn att göra), och lite pang-pang. Med betoning på lite. I början störde jag mg på att apan ser precis ut som Gollum, men det är egentligen ganska coolt – att tillochmed artificiella karaktärer har egenskaper på samma sätt som skådespelare. I det här fallet Andy Serkis ögon. I övrigt är formen standardmässig. Det är snyggt när vi följer med apan upp i trädet och berättandet har ett acceptabelt tempo. Men klippningen är kass och skådespelet oengagerat. Tyvärr kommer vi helt säkert få se flera uppföljare, alltför mycket i filmen hänvisade till nästa film.

Melancholia

• 4/5
• Well, see it. But first, watch Antichrist and maybe The Sea Inside.
• Watch it for the intense symbolism that keeps you thinking for ages. And for the wonderful overture.
• http://www.imdb.com/title/tt1527186/
• Seen 4/9 2011 @ Victoria 7

Lars von Trier’s recent films fascinate me. I admit there is some kind of identification. I pondered Antichrist far too much, and it was great to read the discussion that broke out on von Trier’s attitude towards women. With Melancholia he keeps walking that track, stuck with a woman’s psyche if you view it that way. That said, it’s a little difficult to tell the story since it depends on how you view the actual happenings. Kirsten Dunst plays an advertising agent getting married and it’s a bit complicated. She needs loads of free time and has a tricky relation to her parents to say the least. Among other things, she is rejected by her mother, sleeps with a random (?) guy, resigns and separates from the new husband. In the film’s second chapter she is mentally ill on the verge of catatonia, until the actual end of the world is approaching. With that she gets better by the minute and is the only one who can deal with the final end in a reasonable manner. One of the key issues is, of course, how do we handle downfall ourselves. But is the film a tribute to madness? Does he mean that women are irrational and crazy? Or on the contrary, that women are the sane ones? No matter what you come up with – or fail to – you have to admire a movie that makes us think in these courses. Then it’s not so easily digested. On form, it is fun but a bit challenging with the  overture-and-chapter format and the shaky camera with low light. There’s very good acting, though I personally have a problem with Stellan Skarsgaard when he plays the annoying type. After all, I enjoyed it but keep thinking that his next film will probably be even better. Just like every time.

Lars von Triers senare filmer fängslar mig. Jag erkänner villigt att det finns någon typ av identifikation. Antichrist grubblade jag på skitmycket, och det var superintressant att läsa den diskussion som bröt ut om von Triers kvinnosyn. Melancholia fortsätter på det spåret, han verkar ju ha fastnat för kvinnans psyke. Med detta sagt är det alltså lite vanskligt att berätta om handlingen då den beror på hur man ser på det som händer. Kirsten Dunsts reklamare gifter sig på svågerns slott och det är lite komplicerat. Hon behöver väldigt mycket egen tid och har en minst sagt trasslig relation till sina föräldrar. Bland annat blir hon avvisad av sin mor, ligger med en snubbe som bara råkar vara där (?), säger upp sig och separerar. I filmens andra kapitel mår hon psykiskt pyton på gränsen till katatoni, tills jordens undergång närmar sig. Då blir hon bättre och bättre och är den enda som klarar av att hantera slutet på ett vettigt sätt. En av de centrala frågorna blir förstås hur vi själva ställer oss till undergången. Men är det en hyllning till vansinnet? Menar han att kvinnor är irrationella och tokiga? Eller tvärtom att kvinnor är de enda kloka? Oavsett vad man kommer fram till – eller inte kommer fram till – så måste man beundra en film som får oss att fundera i de här banorna. Sen är det förstås inte så lättsmält. Formmässigt är det kul men lite utmanande med ouvertyr och kapitelindelning, och skakig kamera med svagt ljus. Väldigt bra skådespel även om jag har lite svårt för Stellan Skarsgård när han spelar dryg. I slutändan har jag njutit, men tänker att hans nästa film, den blir nog ännu bättre den. Precis som vanligt.

Utomlyonnye solntsem/Burnt by the Sun/Brända av solen

• 4/5
• Do watch it, along Life Is Beautiful. Personally, I still look forward to Fanny and Alexander.
• Enjoy the subtle character shifts and the beautiful photo. And Oleg Menshikov as the old lover and spy is wonderful.
• http://www.imdb.com/title/tt0111579/
• Seen 17/9 2011 @ X2000 train service to Gothenburg on a laptop.

A classic to tick off the list. I didn’t really know what to expect and was a bit put off by a bombastic opening scene with an entire division of tanks, overacting and crazy villagers. Then it calms down as we follow a big family in the Russian countryside during one day when the mother’s old love comes to visit – with some dark motifs. And it’s in the second half of the film you’re seduced by the well-crafted characters and the rich mixture of them. It’s beautiful and well done in both script and play. But of course, it requires a certain amount of dedication.

En klassiker att bocka av från listan. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig och blev lite skeptisk av en överdådigt anslagen öppningsscen med stridsvangsparad, överspel och vansinniga bybor. Sedan lugnar det ner sig och vi följer en stor familj på Ryska landsbygden under en dag när mammans gamla kärlek kommer och hälsar på – med en dold agenda. Och det är i andra hälften av filmen man förförs av de delikata karaktärerna och den mustiga blandningen av dem. Det är vackert och välgjort i både manus och i skådespel. Men den kräver förstås att man engagerar sig.

Catfish

• 2/5
• Rather, watch Exit Through the Gift Shop to consider identity. Then of course, The Social Network is a reference.
• Do enjoy the turn in the story, sneaking up halfway through.
• http://www.imdb.com/title/tt1584016/
• Seen 10/9 2011 @ X2000 train to Stockholm, on a laptop computer.

A guy gets interested in a girl from a distance. Most of the contact goes through Facebook and text messages. Once he realizes that the girl is lying about herself and copies material from youtube. It makes him unravel an entire family of more or less fictitious people. The film argues that the illusion was made possible by Facebook and it points at the risk of being cheated by the similarities with real life. But I think that’s obvious. On my Facebook list is a guy who calls himself Smartson, and there was a cat. An overt fictitious person added me as a friend as an artistic project… In a discusson on the radio they argued wether the film shows real events or is just fake. I find that totally irrelevant of course, because form and content are one. Or rather, form is part of the content. And I can not recommend it. The photo is shaky – to needlessly give a documentary feeling and the story is very slow. The twist is actually a little surprising in the middle, but then everything is predictable and a bit dull. Explore your Facebook account instead.

En kille blir intresserad av en tjej på avstånd. Största delen av kontakten går genom Facebook och sms. En gång inser han att tjejen ljuger om sig själv och plankar material från youtube. Det får honom att avslöja en hel familj av mer eller mindre påhittade personer. Man argumenterar att illusionen möjliggjordes genom Facebook och man pekar på risken att bli lurad pga. likheterna med verkliga livet. Men det tycker jag är uppenbart. På min Facebooklista finns en person som kallar sig Smartson, och det har funnits en katt där. En overt påhittad person lade till mig som vän som ett konstnärligt projekt… I en diskusson på radion diskuterade man huruvuda filmen visar verkliga händelser eller bara är påhitt. Det tycker förstås jag är helt ointressant eftersom form och innehåll är ett. Eller snarare är formen en del av innehållet. Och jag kan inte rekommendera den. Fotot är skakigt – för att helt i onödan ge en dokumentär känsla och berättelsen går väldigt långsamt. Twisten kommer faktiskt lite överaskande mitt i filmen, men därefter är allt förutsägbart och småputtigt. Utforska ditt facebookkonto istället.

Midnight in Paris/Midnatt i Paris

• 3/5
• Rather, watch Vicky Cristina Barcelona and of course Paris, I Love You.
• Do enjoy the wonderful crtiticism of American conservatism. And enjoy Adrien Brody as Salvador Dalì!
• http://www.imdb.com/title/tt1605783/
• Seen 3/9 2011 @ Filmstaden Söder 9

For a long time, I was irritated with the stupidity and narrow-mindedness of the American in-laws. And I don’t understand why it took me so long to let go. But when I did, I appreciated Woody Allen’s sarcasm even more. Owen Wilson is in Paris with the fiancé and in-laws and gets nostalgic over the twenties, and gets transferred to that era in some magical way. There, he befriends a lot of writers and artists. Allen cares not for the actual happenings in the film, so neither should you. Of course, there must be love (heterosexual) and the girl of the twenties is in turn nostalgic of la Belle Epoque (turn of the nineteenth century Paris) which is intertextually perfect, as the very concept of Belle Epoque seems to have been an expression of nostalgia. It is beautiful, fun and semi-smart. There is over-acting, postcard-photo and pretty well timed telling. Perfect in the middle class of high culture – not too trite, but not too complicated. In addition very romantic. But Woody Allen can do better, like all of the actors.

Det tog ett tag innan jag kunde släppa att de Amerikanska svärföräldrarna är så förstockade och korkade. Och jag förstår inte varför det tog sån tid att sluta irritera mig över det. Men desto roligare när det släppte och jag kunde uppskatta Woody Allens sarkasm. Owen Wilson är i Paris med fästmö och svärföräldrar och blir nostalgisk över tjugotalet – som han förflyttas till på ett magiskt sätt. Väl i den tiden blir han kompis med en massa konstnärer och författare. Allen bekymrar sig inte för själva handlingen, så det behöver inte du heller göra. Självklart måste det finnas kärlek (heterosexuell) och kvinnan från tjugotalet är i sin tur nostalgisk över la belle époque (sekelskiftet i Paris) vilket är intertextuellt klockrent eftersom själva begreppet belle époque verkar ha varit ett uttryck för nostalgi. Det är vackert, kul och halvsmart med överspel och vykortsfoto. Och ganska rappt berättat. Perfekt i finkulturens mellanklass – inte för banalt, men inte för svårt. Dessutom väldigt romantiskt. Men Woody Allen kan bättre, liksom alla skådisarna.

Killer Klowns from Outer Space

• 2/5
• Well, sure.  Go ahead with Braindead as well, but Mars Attacks! is better.
• Do enjoy the unnecessary complicated ways people are killed, and the wonderfully absurd story.
• http://www.imdb.com/title/tt0095444/
• Seen 2/9 2011 @ Home

Just the title makes it a must. Hilarious detalis like popcorn guns, corrosive pies and the red nose as Achilles heel. But it’s not like you dream of it afterwards.

Bara titeln gör ju att man måste se den. Assköna detaljer med popcornpistoler, frätande fruktpajer och clownnäsan som akilleshäl. Men inte är det något man drömmer om precis.

Apflickorna/She Monkeys

• 2/5
• Rather, watch Behandlingen/Guidance and oh, Fish Tank is a great movie.
• Do enjoy the symbolism with a dog in tight control and the entire story about the little sister.
• http://www.imdb.com/title/tt1827358/
• Seen 2/9 2011 @ Bio Rio

Ther’s a quotation from Bobby de Niro calling it provocative and wonderful. I guess he’s old, because I can’t think of any teenage girl who would call this movie provocative. That poster, with Mathilda Paradeiser in black hair, holding a rifle just made me disappointed. I expected a complicated game with manipulation and voyerism gone terribly wrong, dark traits and evocative photography. Instead, I get quiet teenagers giggling together, with brain dead photo and editing. One girl starts in a vaulting team (smart setting) and make friends with the good-looking blond, who takes her on. They train together, get picked on by police officers (!) and quarrel and kiss a little. The baby sister’s premature behaviour illustrates the subconscious and there are parabels with a well trained family dog, which I like a lot. It’s all too plain, but the final scene is actually great in which the shy girl takes it all by being bad – and gets so very pleased.

Enligt marknadsföringen skall Bobby de Niro ha kallat den provocerande och underbar. Han är väl gammal, för jag har svårt att tro att någon tonårstjej skulle kalla den här filmen provocerande. Den planschen med Mathilda Paradeiser som i svart hår håller ett gevär gjorde mig bara besviken. Jag hade förväntat mig ett komplicerat maktspel med manipulation och voyerism som går käpprätt över gränsen, dunkla karaktärer och suggestivt foto. Istället får jag tystlåtna tonåringar som fnissar tillsammans, med hjärndött foto och klippning. En tjej börjar träna voltige (smart miljöval) och blir kompis med den snygga, blonda som tar henne till sig. De tränar tilsammans, blir raggade på av poliser (!) och kivas och pussas lite. En lillasysters lillvuxna bettende får illustrera det undermedvetna och man drar paralleller till en väldresserad hund vilket jag ju gillar. Alltihop är för slätstruket, men slutscenen är suverän där den blyga tjejen tar hem spelet genom att djävlas – och blir så sjukt nöjd.