The Way Way Back

• 2/5
• Instead, watch Submarine, Youth in Revolt and why not Safety Not Guaranteed.
• Do enjoy the balanced acting by Steve Carrell and Toni Collette. And the easy, good feeling all through the movie.
• http://www.imdb.com/title/tt1727388/
• Seen 16/7 2013 @ Filmstaden Bergakungen 7

I love Sam Rockwell‘s characters. He’s severely typecasted as a mischievous slacker, regardless of context (at least in everything that reaches Sweden). Here he manages a waterpark and takes in a socially challenged teenager on anxious summer vacation. The film aims specifically at teens, and has probably high enough recognition among American children of divorced parents. The teen guy gets revenge on mom’s new guy, gets a cool father figure, becomes socially reconstituted and gets even a kiss from the sweet girl. Frankly, it gets quite sticky after a while. Nothing breaks the trail of success, but of course that feels very nice. Once I dreaded a pending super shame when the guy is about to try break dance, but even that was fine. Then there’s my usual complaint that the whole story is implausible – why does the super slacker suddenly care for this outcast? But this movie is not for questions, it is for popcorn. And not for people like me.

Jag älskar Sam Rockwells karaktärer. Han är gravt typecastad i en busig slackertyp, oavsett sammanhang (åtminstone i allt som når Sverige). Här förestår han ett vattenpark och tar sig an en socialt utmanad tonåring på sommarsemester á la Lars Norén. Filmen riktar sig specifikt till tonåringar, och har nog hög igenkänningsfaktor bland Amerikanska skilsmässobarn. Killen får revansch på den plastpappan, får en ascool fadersgestalt, blir socialt återupprättad och får tillochmed en puss av snygga tjejen. Ärligt talat blir det ganska klibbigt efterhand. Ingenting bryter den mysiga lyckosagan, även om det såklart känns jättefint i magen. En gång satt jag och fasade inför en väntande skamsköljning när killen skall brejkdansa men inte ens det blev farligt. Sedan kommer min vanliga invändning att hela storyn är osannolik – varför bryr sig plötsligt årets slacker om en kastlös? Men den här filmen är inte till för frågor, den är till för popcorn. Och inte för såna som mig.