Dom över död man / The Last Sentence

• 2/5
• Instead, watch Everlasting Moments, The King’s Speech and A Funy Man.
• Do enjoy Gunilla Röör as the hyper-nervous wife, and the dreaming sequences of dead pepple.
• http://www.imdb.com/title/tt1590013/
• Seen 7/12 2012 @ Bio Rio

This is so boring. Jan Troell is over eighty years old, and I think he’s starting to lose his touch. I’m annoyed from the start til the end by the worthless timing – in photo, editing and the lines. Indeed, Jan himself is listed as cinematographer, editor and scriptwriter – besides director. They put a Dane to play in Swedish. You see Jesper Christensen struggling with the language, and he does what he can but it’s useless when you have to wait for every line. Though it’s a pleasure to see Pernilla August already again, as jew mistress of her husband’s friend and colleague. The movie depicts Torgny Segerstedt, editor in chief at a Gothenburg newspaper and sworn enemy of Adolf Hitler from the Nazi seizure of power to his own death shortly before the end of the war. And a notorious adulterer. Another useless man who treats his wife and children like crap and puts all his energy on dogs, work and a mistress. And is later acclaimed for taking out his personal frustration on those who later lost the war. But the problem with the film is of course not the person it portrays, but how it does it. In addition, both the title and the narrative actually complicates the picture of the main character. But there’s still not much of complication – merely depiction. A little Bergmanesque with dead people coming back in dreams, blaming him for his bad sides. Such things are interesting, but doesn’t weigh up the boredom. Michael Haneke (direcor of The White Ribbon and the recent Amour) once said that he mostly just listens to the actors while filming. If Jan Troell done so, this movie had never happened.

Det här är så otroligt tråkigt. Jan Troell är över åttio år, och jag tror att han börjar tappa det. Från början till slut irriterade jag mig på den usla tajmingen – i foto, klippning och repliker. Mycket riktigt, Jan själv är listad som fotograf, klippare och manusförfattare – förutom regissör. Man har satt en dansk att spela på svenska. Man ser hur Jesper Christensen kämpar med språket, och han gör så gott han kan. Men det är meningslöst när man får vänta på anslaget till varje replik. Pernilla August är däremot en njutning att se igen, som judisk älskarinna åt makens vän och kollega. Hela filmen skildrar Torgny Segerstedt, huvudredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och edsvuren fiende till Adolf Hitler från nazismens maktövertagande till sin egen död strax före krigsslutet. Och notorisk äktenskapsbrytare. Ytterligare en värdelös man som behandlar fru och barn som skit och istället lägger all sin energi på hundar, arbete och älskarinna. Och blir hyllad av eftervärden för att han tog ut sin personliga frustration på den som sedan förlorade kriget. Men problemet med filmen är förstås inte personen den skildrar, utan hur den gör det. Dessutom indikerar ju både titeln och skildringen att man faktiskt komplicerar bilden av huvudpersonen. Men det är ändå inte mycket till konflikt – det är bara skildring. Lite Bergmanskt med döda människor som kommer tillbaka i drömmar och anklagar honom för hans dåliga sidor. Det tilltalar, men väger inte upp tristessen. Michael Haneke (regissör till Det vita bandet och nu senast Amour) sade i en intervju att han mest bara lyssnar på skådespelarna när han filmar. Om Jan Troell gjort så, hade den här filmen aldrig blivit av.

Hassel – Privatspanarna

• 2/5
• Instead, watch The Last Contract and The Hassel movies. Personally, I look forward to The Pledge.
• Do enjoy the first reconstruction of the Palme assassination, and policeman Hassel’s sceptic look at the lawyer (played by Göran Lambertz).
• http://www.imdb.com/title/tt2071471/
• Seen 2/12 2012 @ Bio Rio Salong 4

Roland Hassel was a cop hero on Swedish TV in the late eighties. Though I was young, I remember them clearly. One scene actually often comes to me, when Hassel gets trapped in a refrigerator room and is about to freeze to death. Funnily enough, there’s a bit of the same doomsday feeling with this, the very last Hassel movie, when a retired Roland Hassel has given up all pride and resignates in the role of one of many crazy conspiracy theorists around the murder of Olof Palme. There’s not much that works out for him – even when he orders transportation service to a colleague, he gets stuck with the automatic answering machine. You must understand that this is not a cop movie. It’s hardly a film about a police officer. Almost all we see is different enactments of the murder by a group of private detectives / conspiracy theorists. We see nothing of his personal life, except when he gazes out from a giant block of flats in loneliness and frustration. The photo is handheld camera with VHS quality (when the film was presented, we were told it was filmed this way, it wasn’t the cinema’s equipment!). The director / writer / filmmaker Måns Månsson has said in several interviews that this is about restoring Swedish police films, and to ensure that the character Roland Hassel is not raped by some new project like Beck / Van Veeteren / Maria Wern. The only thing I see of restoration is that the character has lost all his pride. There’s a little drama – he has a sharp eye and is a bit skeptically aloof to the other maniacs, and it’s funny with cameos by Täppas Fogelberg and Göran Lambertz. But honestly – it’s not enjoyable and you have to expect more with a goal like that.

Roland Hassel var polishjälte i slutet av åttiotalet. Även om jag var liten när de gick på TV så minns jag dem tydligt. En scen kommer faktiskt ofta tillbaka, den när Hassel blir instängd i ett kylrum och håller på att frysa ihjäl. Lustigt nog är det lite av samma domedagskänsla i den här, den utlovat sista Hasselfilmen, när en pensionerad Roland Hassel har givit upp all stolthet och resignerat i rollen som en av alla tokiga konspirationsteoretiker kring palmemordet. Det är inte mycket som fungerar för honom – till och med när han beställer färdtjänst till en kollega i privatspanargruppen kör han fast med den automatiska telefonsvararen. Man måste förstå att det här inte är en polisfilm. Det är knappt en film om en polis. Nästan det enda vi ser är rekonstruktioner av palmemordet som några privatspanare/konspirationsteoretiker sysselsätter sig med. Vi ser inget av hans privatliv, förutom när han blickar ut från ett gigantiskt hyreshus i ensamhet och frustration. Det är handhållen kamera med VHS-kvalitet (när filmen presenterades ursäktade man sig med att det var filmat på det här sättet, det var inte fel på salongens utrustning!). Regissören/manusförfattaren/filmaren Måns Månsson har sagt i flera intervjuer att det handlar om att återupprätta Svensk polisfilm, och att säkra att karaktären Roland Hassel inte våldtas av något nytt projekt av typen Beck/Van Veeteren/Maria Wern. Det enda jag ser av det är egentligen att karaktären har tappat all sin stolthet. Det är lite drama, han har en vass blick och är lite skeptiskt distanserad till de andra galningarna, och det är kul med Täppas Fogelberg och Göran Lambertz. Men ärligt talat – det är inte njutbart och man måste förvänta sig mer med en sån målsättning.

Insensibles / Painless

• 4/5
• Watch it, after The Secret in Their Eyes, The White Ribbon and Talk to Her.
• Enjoy the subject of reconciliation regarding the Franco era in Spain, and the very well depicted car crash in the beginning.
• http://www.imdb.com/title/tt1757769/
• Seen 12/11 2012 @ Victoria

A film about the horror of the Franco regime – but not really. It does show the horrors in Spanish modern history, but the film goes further than just showing terror and tells us to really deal with the heritage and survive with the scar instead of perish with silence. I understand the theme is still uncommon in Spanish art. David, a neurosurgeon (!), find out he has leukemia and needs a bone marrow transplant. When he seeks out his parents for matching bone marrow, he learns that they are not his biological parents and that his foster father took the son from a prison. At the same time, we follow a story from the time before the civil war, of children who are incabable of feeling pain and are therefore held in prison. One of them eventually becomes a specialist in pain during the fascist regime. The film is intricately constructed with interediting between the two parallel and later intertwined stories. There are several layers of psychology and meaning that certainly is beyond my understanding because I never lived in a fascist dictatorship, but the film is deeply touching with humanism and honest feelings despite the horrors. The photo is incredibly beautiful, especially the historical parts. I just wish I was able to experience it truely – in Spain.

En film om det hemska med Frankoregimen – nej inte riktigt. Den visar visserligen hemskheter i Spaniens moderna historia, men går längre än att bara visa upp terror och ropar åt oss att hantera vårt arv och leva vidare med skadan istället för att gå under i tystnad. Såvitt jag förstår är det fortfarande ovanligt med det temat i Spansk konst. David, en neurokirurg (!), får reda på att han har leukemi och behöver en benmärgstransplantation. När han söker upp sina föräldrar för deras benmärg framkommmer det att de inte är hans biologiska föräldrar, och att hans fosterfar tagit sonen från ett fängelse. Samtidigt följer vi berättelsen om barn före inbördeskriget, som inte kan känna smärta och därför spärras in. En av dem blir en alldeles särskild specialist i smärta under fascisternas regim så småningom. Det är intrikat konstruerat med klippning mellan de två parallella och till slut sammanvävda berättelserna. Flera lager av psykologi och innebörd går mig säkerligen förbi eftersom jag inte levt i en fascistdiktatur, men filmen berör med humanism och allvar trots hemskheterna. Fotot är fantastiskt vackert, framför allt i de historiska klippen i fängelset. Jag önskar bara att jag kunde uppleva den – i Spanien.