Home > On movies > Blondie

Blondie

November 19, 2012 Leave a comment Go to comments

Three sisters come home for their mother’s seventieth birthday party. The eldest sister leaves a photo shoot in Paris. But mom would rather continue their comfortable life without distractions, and have a superficially successful party. All the old conflicts are reactivated and eventually the big sister shouts at mom for sending her to Milan at age fifteen. Lager, mom has a stroke and gets some blame-talkcrap while unconscious but wakes up suddenly as a new, kind person and ask for forgiveness. Jesper Ganslandt produced the warmly humanistic but slightly surreal film Burrowing, and it’s said he mentally broke Olle Sarri during the filming of Tye Ape to increase the anxiety level. It’s no coincidence that he has Carolina Gynning in the title role Blondie. She wanders through the film with eyes wide open and waves her arms like a robot much alike the films by Alain Resnais (actors rehearsed every scene forty or fifty times so they grew tired of it all and just the text – the symbolism – were left). Helena af Sandberg states that Gynning is the only one that is truly herself. It’s very interesting that Gynning plays the public image of himself. Then, there are other good things in the film, such as lighting and a beautiful and interesting photo, great avting by the real actors and there is some humor. But the drama is a bit thin. We’ve seen enough family dramas, and bad and parents who become kind from a little sickness is practically a cliché. This interesting idea just can’t stand up for all that.

Tre systrar kommer hem till sin gamla mammas sjuttioårskalas. Storasyster kommer från sitt modelljobb i Paris. Men mamma vill helst fortsätta sitt bekväma liv utan störande element, och ha en ytligt lyckad fest. Alla gamla familjekonflikter kommer upp och till slut skäller storasyster ut mamma för att ha skickat iväg henne till Milano som femtonåring. Mamma får slaganfall och får ta skit under medvetslösheten men vaknar plötsligt som en ny, snäll människa och ber om förlåtelse. Jesper Ganslandt producerade den varmt humanistiska men lätt surrealistiska Man tänker sitt, och lär ha brutit ned Olle Sarri psykiskt under inspelningen av Apan för att höja ångestnivån trovärdigt. Det är ingen slump när han har Carolina Gynning i titelrollen Blondie. Hon går runt med uppspärrade ögon och fäktar som en robot likt en film av Alain Resnais (skådespelarna repeterade varje scen fyrtio-femtio gånger så att de tröttnade på allt och bara texten – symboliken – fanns kvar). Helena af Sandberg får uttrycka att Gynning är den enda som verkligen är sig själv. Det är väldigt intressant att Gynning spelar mediebilden av sig själv. Sen finns det mycket annat bra i filmen såsom ljussättningen och ett vackert och intressant foto, jättebra skådespel av de riktiga aktörerna och lite humor. Men sen är dramat lite platt. Familjedramer har vi sett nog av och taskiga föräldrar som blir snälla av lite sjukdom är närmast en kliché. Den intressanta idén orkar inte bära så mycket luft i manuset.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: