Home > On movies > Melancholia

Melancholia

September 19, 2011 Leave a comment Go to comments

Lars von Trier’s recent films fascinate me. I admit there is some kind of identification. I pondered Antichrist far too much, and it was great to read the discussion that broke out on von Trier’s attitude towards women. With Melancholia he keeps walking that track, stuck with a woman’s psyche if you view it that way. That said, it’s a little difficult to tell the story since it depends on how you view the actual happenings. Kirsten Dunst plays an advertising agent getting married and it’s a bit complicated. She needs loads of free time and has a tricky relation to her parents to say the least. Among other things, she is rejected by her mother, sleeps with a random (?) guy, resigns and separates from the new husband. In the film’s second chapter she is mentally ill on the verge of catatonia, until the actual end of the world is approaching. With that she gets better by the minute and is the only one who can deal with the final end in a reasonable manner. One of the key issues is, of course, how do we handle downfall ourselves. But is the film a tribute to madness? Does he mean that women are irrational and crazy? Or on the contrary, that women are the sane ones? No matter what you come up with – or fail to – you have to admire a movie that makes us think in these courses. Then it’s not so easily digested. On form, it is fun but a bit challenging with the  overture-and-chapter format and the shaky camera with low light. There’s very good acting, though I personally have a problem with Stellan Skarsgaard when he plays the annoying type. After all, I enjoyed it but keep thinking that his next film will probably be even better. Just like every time.

Lars von Triers senare filmer fängslar mig. Jag erkänner villigt att det finns någon typ av identifikation. Antichrist grubblade jag på skitmycket, och det var superintressant att läsa den diskussion som bröt ut om von Triers kvinnosyn. Melancholia fortsätter på det spåret, han verkar ju ha fastnat för kvinnans psyke. Med detta sagt är det alltså lite vanskligt att berätta om handlingen då den beror på hur man ser på det som händer. Kirsten Dunsts reklamare gifter sig på svågerns slott och det är lite komplicerat. Hon behöver väldigt mycket egen tid och har en minst sagt trasslig relation till sina föräldrar. Bland annat blir hon avvisad av sin mor, ligger med en snubbe som bara råkar vara där (?), säger upp sig och separerar. I filmens andra kapitel mår hon psykiskt pyton på gränsen till katatoni, tills jordens undergång närmar sig. Då blir hon bättre och bättre och är den enda som klarar av att hantera slutet på ett vettigt sätt. En av de centrala frågorna blir förstås hur vi själva ställer oss till undergången. Men är det en hyllning till vansinnet? Menar han att kvinnor är irrationella och tokiga? Eller tvärtom att kvinnor är de enda kloka? Oavsett vad man kommer fram till – eller inte kommer fram till – så måste man beundra en film som får oss att fundera i de här banorna. Sen är det förstås inte så lättsmält. Formmässigt är det kul men lite utmanande med ouvertyr och kapitelindelning, och skakig kamera med svagt ljus. Väldigt bra skådespel även om jag har lite svårt för Stellan Skarsgård när han spelar dryg. I slutändan har jag njutit, men tänker att hans nästa film, den blir nog ännu bättre den. Precis som vanligt.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: