Home > On movies, Stockholm Film Festival 2012 > Killing Them Softly

Killing Them Softly

November 18, 2012 Leave a comment Go to comments

The financial crisis went into the rough business too. Throughout the film we hear several speeches by Barack Obama on the financial crisis, and on the congression’s support package to banks. Meanwhile, a poker game with very ordinary white men is robbed. The stakeholders in the poker game requires that the robbers are tracked down and punished (killed). The stakeholders are represented by a man in a car, elegantly shyly played by the constant bureaucrat Richard Jenkins. They handle the rough business through a professional consultat and hitman. Then it’s pretty simple – robbers and some other are picked up and killed. We see James Gandolfini as a wonderfully sloppy hitman with personal problems. The bureaucrat negotiates the price of a murder, we hear it’s cheap now. People need jobs. The parabel for the financial crisis is wonderful when the primary suspect for the robbery – yet innocent – Ray Liotta must die. The bureaucrat doesn’t really understand why they have to shoot him – he’s innocent – until he exclaims: Ah, the public angle! It’s like they discuss the management of a bank, or politicians in the Finance Committee. The dialogue is a bit babbly but pretty fun, the photo is dark with some fun details (like a camera fixed on a car door that moves). The actors do everything very well, Scoot McNairy who did just fine in Monsters is perfect as thet nervous but decent robber. And Brad Pitt probably had this role as the rough business consultant with his heart in the right place probably custom made for him – imagine just between Mr. & Mrs. Smith and Babel. Though, when the end came it felt a bit flat, there was no real closure. So it is clever and fine, and almost all the way.

Det är finanskris i busbranchen också. Genom hela filmen hörs olika tal av Barack Obama om finanskrisen, och om kongressens stödpaket till bankerna. Samtidigt rånas ett pokerparti med väldigt vanliga vita män. Intressenterna i pokerspelet kräver att rånarna letas upp och straffas (dödas). Intressenterna representeras av en man i en bil, elegant skyggt spelad av den ständige byråkraten Richard Jenkins. Man sköter det genom en professionell konsult och torped – med hjärtat på rätt ställe. Sen är det ganska enkelt – rånarna och några till fiskas upp och avrättas. Vi får se James Gandolfini som underbart sladdrig hitman med personliga problem. Byråkraten förhandlar om priset på ett mord, vi hör att det är billigt nu. Folk behöver jobb. Allegorin över finanskrisen blir underbar när den främst misstänkte för rånet – men oskyldige – Ray Liotta måste dö. Byråkraten fattar inte riktigt varför de måste skjuta honom, han är ju oskyldig, tills han utbrister: Aha, allmänhetens perspektiv! Det är som att de diskuterar ledningen för en bank, eller politikerna i finansutskottet. Dialogen är snackig men ganska kul, fotot mörkt med en del kul detaljer (typ fastmonterad kamera på en bildörr som rör sig). Skådespelarna gör allt mycket bra, Scoot McNairy som gjorde fint ifrån sig i Monsters är perfekt som nervös men vettig rånare. Och Brad Pitt har en förmodligen skräddarsydd roll – tänk er mitt mellan Mr. & Mrs. Smith och Babel. Fast när slutet kom kändes det lite platt, det blev inget riktigt avslut. Så det är finurligt och bra, och nästan hela vägen.

  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: