Home > On movies > Happy End

Happy End

October 13, 2011 Leave a comment Go to comments

I can’t remember the last time I was so badly touched by a movie. I was on the way out of the theater the second time the girlfriend got a bad beating. It didn’t feel any good even when the beating stopped. Now I have watched neither Irreversible nor A Serbian Film, but still I’ve seen some bad shit. Happy End is about people in crisis – almost as a lifestyle – and their more and less successful coping strategies. There is the mother, her mentally fragile artist son, their cleaner and her boyfriend. Nothing is very good. The son tries to commit suicide again, and the mother wants to help him but has poor mental capacity to handle personal crises. The son gets stuck in the middle without other capacity to act on his own but with artistic and erotic lust to the cleaning lady. She in turn is stuck with a terrorizing boyfriend, ridden by fear of gangsters who lent him money, and by his own poor self-esteem. I was struck several times by how well the different scenes work thanks to the actors, in spite of the slow script and dark lightning. It is quite intense psychologically, in a good way. Also the photo is fascinating with a lot of dark and light areas. The film takes a while to digest and it’s not very pleasant. But it tells of the difficulties of being human, and it’s worth it.

Ända sedan min sambo lämnade mig för ettochetthalvt år sedan har jag grubblat över varför jag inte gör och beter mig som jag själv vill. Att vara mänsklig, är det att vara en idiot? Måste vi verkligen acceptera att vi reagerar på våra näras svagheter med oförståelse eller missriktat självförsvar? Om jag själv är så svag att andras misstag blir till hot om min egen undergång, är det bättre att låta det hotet bli verklighet. Detvillsäga, om det inte var för att den andres misstag var ett uttryck för samma rädsla, och min undergång bara skulle ge mer utrymme för hennes likadana ångest. Så lever vi, och lär våra barn hur man skyddar sig själv mot dem man älskar. Och cirkeln av rädsla och hot upprepas i generationer.
Så om vi lär oss detta, och ser våra misstag i ljuset av kunskapen om rädsla och hot, kan vi då älska våra nära som de förtjänar? Och låta dem älska oss trots sina misstag? Björn Runge ger oss inget svar. Själv kan jag inte sluta hoppas.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: