Home > On movies > Midnight in Paris/Midnatt i Paris

Midnight in Paris/Midnatt i Paris

September 10, 2011 Leave a comment Go to comments

For a long time, I was irritated with the stupidity and narrow-mindedness of the American in-laws. And I don’t understand why it took me so long to let go. But when I did, I appreciated Woody Allen’s sarcasm even more. Owen Wilson is in Paris with the fiancé and in-laws and gets nostalgic over the twenties, and gets transferred to that era in some magical way. There, he befriends a lot of writers and artists. Allen cares not for the actual happenings in the film, so neither should you. Of course, there must be love (heterosexual) and the girl of the twenties is in turn nostalgic of la Belle Epoque (turn of the nineteenth century Paris) which is intertextually perfect, as the very concept of Belle Epoque seems to have been an expression of nostalgia. It is beautiful, fun and semi-smart. There is over-acting, postcard-photo and pretty well timed telling. Perfect in the middle class of high culture – not too trite, but not too complicated. In addition very romantic. But Woody Allen can do better, like all of the actors.

Det tog ett tag innan jag kunde släppa att de Amerikanska svärföräldrarna är så förstockade och korkade. Och jag förstår inte varför det tog sån tid att sluta irritera mig över det. Men desto roligare när det släppte och jag kunde uppskatta Woody Allens sarkasm. Owen Wilson är i Paris med fästmö och svärföräldrar och blir nostalgisk över tjugotalet – som han förflyttas till på ett magiskt sätt. Väl i den tiden blir han kompis med en massa konstnärer och författare. Allen bekymrar sig inte för själva handlingen, så det behöver inte du heller göra. Självklart måste det finnas kärlek (heterosexuell) och kvinnan från tjugotalet är i sin tur nostalgisk över la belle époque (sekelskiftet i Paris) vilket är intertextuellt klockrent eftersom själva begreppet belle époque verkar ha varit ett uttryck för nostalgi. Det är vackert, kul och halvsmart med överspel och vykortsfoto. Och ganska rappt berättat. Perfekt i finkulturens mellanklass – inte för banalt, men inte för svårt. Dessutom väldigt romantiskt. Men Woody Allen kan bättre, liksom alla skådisarna.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: