Home > On movies, Stockholm Film Festival 2012 > Dom över död man / The Last Sentence

Dom över död man / The Last Sentence

December 8, 2012 Leave a comment Go to comments

The Last Sentence

This is so boring. Jan Troell is over eighty years old, and I think he’s starting to lose his touch. I’m annoyed from the start til the end by the worthless timing – in photo, editing and the lines. Indeed, Jan himself is listed as cinematographer, editor and scriptwriter – besides director. They put a Dane to play in Swedish. You see Jesper Christensen struggling with the language, and he does what he can but it’s useless when you have to wait for every line. Though it’s a pleasure to see Pernilla August already again, as jew mistress of her husband’s friend and colleague. The movie depicts Torgny Segerstedt, editor in chief at a Gothenburg newspaper and sworn enemy of Adolf Hitler from the Nazi seizure of power to his own death shortly before the end of the war. And a notorious adulterer. Another useless man who treats his wife and children like crap and puts all his energy on dogs, work and a mistress. And is later acclaimed for taking out his personal frustration on those who later lost the war. But the problem with the film is of course not the person it portrays, but how it does it. In addition, both the title and the narrative actually complicates the picture of the main character. But there’s still not much of complication – merely depiction. A little Bergmanesque with dead people coming back in dreams, blaming him for his bad sides. Such things are interesting, but doesn’t weigh up the boredom. Michael Haneke (direcor of The White Ribbon and the recent Amour) once said that he mostly just listens to the actors while filming. If Jan Troell done so, this movie had never happened.

Det här är så otroligt tråkigt. Jan Troell är över åttio år, och jag tror att han börjar tappa det. Från början till slut irriterade jag mig på den usla tajmingen – i foto, klippning och repliker. Mycket riktigt, Jan själv är listad som fotograf, klippare och manusförfattare – förutom regissör. Man har satt en dansk att spela på svenska. Man ser hur Jesper Christensen kämpar med språket, och han gör så gott han kan. Men det är meningslöst när man får vänta på anslaget till varje replik. Pernilla August är däremot en njutning att se igen, som judisk älskarinna åt makens vän och kollega. Hela filmen skildrar Torgny Segerstedt, huvudredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och edsvuren fiende till Adolf Hitler från nazismens maktövertagande till sin egen död strax före krigsslutet. Och notorisk äktenskapsbrytare. Ytterligare en värdelös man som behandlar fru och barn som skit och istället lägger all sin energi på hundar, arbete och älskarinna. Och blir hyllad av eftervärden för att han tog ut sin personliga frustration på den som sedan förlorade kriget. Men problemet med filmen är förstås inte personen den skildrar, utan hur den gör det. Dessutom indikerar ju både titeln och skildringen att man faktiskt komplicerar bilden av huvudpersonen. Men det är ändå inte mycket till konflikt – det är bara skildring. Lite Bergmanskt med döda människor som kommer tillbaka i drömmar och anklagar honom för hans dåliga sidor. Det tilltalar, men väger inte upp tristessen. Michael Haneke (regissör till Det vita bandet och nu senast Amour) sade i en intervju att han mest bara lyssnar på skådespelarna när han filmar. Om Jan Troell gjort så, hade den här filmen aldrig blivit av.

  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: