Home > On movies, Stockholm Film Festival 2012 > Safety Not Guaranteed

Safety Not Guaranteed

November 18, 2012 Leave a comment Go to comments

I actually cried at the end – for the first time at this year’s festival – when the main oddball explained how he needed a colleague in the fight against the rest of the world. A wonderful metaphor for love in a relationship. A local newspaper in Seattle finds a weirdo trying to go back in time, when the news are scarce. The writer looks out to pick up his teenage girlfriend in the same city with two interns doing the job. The writer is a cooky big city idiot who of course fucks up the story, but the female somewhat lonely intern makes friends with wacky guy. Soon love blossoms in parallel in several places, and we understand early that this is the type of movie where they could succeed to go back in time. The main oddball is pretty wacked, but has his strengths in Mark Duplass’ guise. Moreover, it’s aesthetically classic with nature nostalgia, moderately eccentric characters and hip pop-culture references. What makes me fall for it in the end is that the parallel between the love stories is just clear enough, and that the characters are just perfectly stupid. It’s not so remarkable, but very nice. And accessible!

Jag grät faktiskt på slutet – för första gången på festivalen – när huvudknäppisen förklarade hur han behövde en kollega i kampen mot omvärlden. En underbar metafor för kärlek i en relation. En lokaltidning i Seattle hittar en knäppgök som försöker åka tillbaka i tiden, under nyhetstorka. Skribenten vill mest ragga på sin tonårsflickvän i samma stad men har med sig två praktikanter som får göra jobbet. Skribenten är en stöddig storstadsidiot som såklart sabbar till det, men den kvinnliga lite ensamma praktikanten blir vän med knäppisen. Snart spirar kärlek parallellt på flera håll, och vi fattar snart att det här är den typ av film där de skulle kunna lyckas åka bakåt i tiden. Knäppisen är ganska knäpp men har sina starka sidor tack vare Mark Duplass. För övrigt är det väldigt formmässigt klassiskt med skogsnostalgi, lagom aparta karaktärer och hippa populärkulturella referenser. Det som får mig på fall till slut är den lagom tydliga parallellen mellan kärlekshistorierna och de lagom korkade karaktärerna. Det är helt enkelt inte så märkvärdigt, men väldigt fint. Och tillgängligt!

  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: