Home > On movies > Django Unchained

Django Unchained

January 19, 2013 Leave a comment Go to comments

Django Unchained

Quentin Tarrantino‘s new, acclaimed film causes a dilemma for a nerdish boy movie blogger like me. On one hand, it’s important to publish a review while it’s relevant. On the other hand, this review must be perfect. Much like Skyfall – which I still haven’t managed to get out. And when the impressions of the film are mixed, it’s even more difficult.
Christoph Waltz‘s bounty hunter picks up Jamie Foxx‘s slave, to get to some bad-guys. Waltz German dentist/bounty hunter is as likeable now as he was terrible in Inglourious Basterds. His straightforward, modern attitude towards coloured people enhances how everybody else are super racists. The movie isn’t nice with imbecile southerners and it even becomes fun when Samuel L Jackson’s first servant completely loose it and just cannot understand the concept of a black man riding a horse. It’s really elegant acting, despite the terrible slapstick character. After executing the wanted and accepting the reward, the two heroes go after Foxx’s wife at other plantages, and discovers that the former slave is a natural talent in shooting people. It leads them to a perfect scam and a final shootout at Leonardo DiCaprio‘s plantation estate. The story isn’t exactly waterproof, even before you check the historical facts. But that’s OK, mostly thanks to the wonderful actors. Also, you don’t get many chances to stop and think –  it’s all pretty fast though it slows down in the second half. Throughout, this is very bloody. All carefully photographed shootings are reinforced with extra gore, which is a remarkable effect in an already bloody movie. Funnily enough, the spurting blood enhances how playful the film is. In the end, Waltz puts out his arms after shooting a bad-guy, like Tarrantino wants to say “don’t take it so seriously.” After one hundred and sixty-five minutes of executions you might have expected a bit more of the plot, but Tarrantino deliver what you expect – with a lot of dialogue, cynical men and old actors (Don Johnson). The photo is of course beautiful and dynamic, under a blistering southern sun, and the editing is just fine. So there’s nothing wrong with this, though you would expect even more.

Quentin Tarrantinos nya, hyllade film medför ett dilemma för en grabbig filmbloggare som mig. Å ena sidan är det viktigt att publicera en recension i tid. Å andra sidan är det här recensionen man vill göra perfekt. Ungefär som Skyfall – som jag ännu inte lyckats få ur mig. När känslorna för filmen dessutom är blandade blir det ännu svårare.
Christoph Waltz prisjägare plockar upp Jamie Foxx slav, för att komma åt några efterlysta. Waltz tyska tandläkare/prisjägare är lika sympatisk nu som han var vidrig i Inglourious Basterds. Hans okomplicerade, moderna förhållande till mörkhyade förstärker alla andras superrasistiska attityd. Man driver hårt med imbecilla sydstatare och det blir till och med roligt när Samuel L Jacksons förstebetjänt går i taket och inte kan förstå konceptet med en svart man som rider på en häst. Det är riktigt elegant skådespeleri, trots buskisnivån på karaktären. När man skjutit de efterlysta och bärgat belöningen sätter man efter Foxx slavsålda fru och upptäcker att den tidigare slaven är en naturbegåvning i att skjuta folk. Det leder dem till lurendrejeri och slutgiltig shootout på Leonardo DiCaprios plantagegods. Storyn är inte precis vattentät, även innan man kollat historiska fakta. Men det är Ok, mest tack vare den underbara ensemblen. Man får heller inte så många chanser att stilla sig och tänka efter, för det mesta går allt ganska fort även om trmpot hår ner i andra halvan. Genomgående är det alltså väldigt blodigt. Alla noggrant fotade dödsskjutningar förstärks med extra splatter, vilket är en märklig effekt i en redan blodig film. Lustigt nog betonar det sprutande blodet hur lekfull filmen är. I slutet slår Waltz ut med armarna efter att ha skjutit en onding, som om Tarrantino vill säga “ta det inte så allvarligt”. Efter hundrasextiofem minuter avrättningar hade man kanske väntat sig lite mer av handlingen, men Tarrantino levererar det man förväntar sig – med massor av svår dialog, cyniska män och gamla skådisar (Don Johnson). Fotot är såklart vackert och dynamiskt, under brännande sydstatssol, och klippningen helt fin. Så det är ju inget fel på det här, fast man förväntat sig ännu mer.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: