Home > On movies > Beasts of the Southern Wild

Beasts of the Southern Wild

January 16, 2013 Leave a comment Go to comments

Beasts of the Southern Wild

I’m crazy about movies depicting and sympathizing with life on skid row. Here we have a little girl who lives with her ​​alcoholized father in a lagoon landscape near the coast, literally in the shadow of those who live on the “dry side”. Life is pretty simple and it’s holiday most of the time. But the storm comes and drowns the whole neighborhood with salt water so that most people flee, and all living things eventually die. But pride is stronger than survival so they stay and live on raw seafood. The dad is sick and the mother is a memory. Family ties are tested with fires and shelters, and with beatings and disease. In the end, everything must come to an end, but maybe there is a mother among the whores. It’s all very beautiful. There is a romantic tone throughout the film that becomes sympathetic because of the misery it comes from. The margins are so small that nothing can be hidden and no falsehood can fit. Then they let the child’s imagination paint reality with sound, and the mythical aurochs symbolize the strength of the raw and wild. Child acting is complicated, but having that said, this little girl is amazing as proud but needy, and Quvenzhané Wallis has been nominated for an Academy Award. You might have to work a bit to get carried away with it all, but it’s worth it. You have nothing to lose. It’s like an emotional documentary, though fantastic.

Jag är vansinnigt förtjust i filmer som skildrar och sympatiserar med livet på samhällets botten. Här har vi en liten flicka som lever med sin alkoholiserade pappa i ett lagunlandskap nära kusten, bokstavligen i skuggan av dem som bor på “den torra sidan”. Livet är ganska enkelt och det är helg mest hela tiden. Men stormen kommer och dränker hela nejden med saltvatten så att de flesta flyr och allt levande småningom dör. Men stoltheten är starkare än överlevnadsinstinkten så man stannar och lever på råa skaldjur. Pappa är sjuk och mamma är ett minne. Familjebanden prövas i bränder och i härbärgen, och med misshandel och sjukdom. Till slut måste allt få en ände, men kanske finns en mamma bland hororna. Det är mycket vackert. Det finns en  romantisk ton genom hela filmen som blir sympatisk på grund av misären den grundar sig i. Marginalerna är så små att inget kan döljas och ingen falskhet får plats. Sen låter man barnets fantasi måla verkligheten med ljud, och de mytiska uroxarna får symbolisera styrkan i det råa och vilda. Barnskådespeleri är svårt, men med det sagt är den lilla flickan fantastisk som stolt men behövande, och Quvenzhané Wallis har nominerats till en Oscar. Man kanske får jobba lite för att ryckas med helt och hållet, men det är det värt. Du har inget att förlora. Det är som en känslosam dokumentär, fast fantastisk.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: