Home > On movies > To Rome with Love / Förälskad i Rom

To Rome with Love / Förälskad i Rom

In the recent documentary about Woody Allen, he says “I wrote fifty jokes a day in the beginning, it was easy.” And this is the problem. The lines are jokes more than dialogue, and that’s tiring after a while. Match Point and Cassandra’s Dream were fine but the comedies tend to be a bit square. There’s no flow. And if you make a movie every year – like Allen – maybe you can’t spend that much energy on the details. This time, the theme seems to be escapism. In four different stories without any connection. And pretty much about infidelity. Woody’s acting again but brings a whole bunch of good actors he didn’t work with before, as usual. From Jesse Eisenberg and Ellen Page to Alec Baldwin and Judy Davis. Baldwin is spot on with his ancient cynism, but Woody would be better off staying behind the camera. Two of the stories have no connection to America, and only Italian actors. It’s a bit fun, but reinforces the feeling of advertising. Roberto Benigni seems pretty crazy in real life but plays over kind of delightfully. Think Life is Beautiful! Anyway, Woody Allen’s movie on Rome is trivial and will not be remembered among his massive production. The Barcelona-film had soul and efficiency, and the Paris-film had feeling. This is this just a giggle.

I den nyliga dokumentären om Woody Allen säger han “Jag skrev femtio skämt om dagen i början, det var lätt”. Och det är problemet. Replikerna är mer one-liners än dialog och det blir ganska tröttsamt efter ett tag. Så var det ju inte i Match Point eller Cassandra’s Dream, men komedierna tenderar att bli baktunga. Det blir faktiskt dåligt flyt. Och om man gör en film om året – som Allen – så kanske det blir lite si och så med detaljerna. Temat den här gången verkar vara eskapism. I fyra olika historier utan någon som helst koppling. Och ganska mycket om otrohet. Woody agerar igen, men tar som vanligt in en massa potenta skådisar som han inte jobbat med förut. Allt från Jesse Eisenberg och Ellen Page till Alec Baldwin och Judy Davis. Baldwin är klockren med sin gubbiga cyniker, men Woody gör det bättre bakom kameran. Två av historierna har ingen koppling till USA, och bara Italienska skådisar. Det är lite kul, men förstärker känslan av produktplacering. Roberto Benigni verkar ju tokig på riktigt men spelar över på ett ganska härligt sätt. Tänk Livet är underbart! Hur som helst stannar Woody Allens Romfilm vid bagatell och kommer inte bli hågkommen bland hans massiva produktion. Där Barcelonafilmen hade själ och effektivitet, och Parisfilmen hade känsla, har den här bara ett fniss.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: