Home > On movies > On the Road

On the Road

The beat generation attracts me like no other artistic movement. Although I never got to read On the Road by Jack Kerouac. Darn. None the less is a film version very interesting. But what were they thinking? One hundred and forty minutes of car travel and talk, without so much as a single creative cut. Without reading the book, I think they presented it as precisely as possible without taking liberties with the story. But liberties is exactly what you need to take to appreciate beat poetry. However, it is wonderful to see Viggo Mortensen in a character so close to my image of the hero William S. Burroghs, and Steve Buscemi buying sex from the boys. Sam Riley‘s voice is wonderfully rough (remember Control) to the somewhat careful main character, and there is some nice photo. Still in the end you wait for them to stop driving and start reciting cool poems with drums. That never happens. Instead, they emphazise the fates of the women left behind by the running character, despite the troublemaker numero uno is more of a well-behaving Montessori boy compared to what our contemporary fellows do to their spouses. View Howl if you want to know more about Beat. And I promise to read the book.

Beatgenerationen lockar mig som ingen annan konstnärlig rörelse. Trots det har det aldrig blivit av att läsa On the Road av Jack Kerouac. Typiskt. Inte desto mindre intressant med en filmatisering. Men hur tänkte de nu? Hundrafyrtio minuter bilåkande och snack, utan så mycket som ett enda kreativt klipp. Utan att jag läst boken tror jag de redovisat den så duktigt det går utan att ta sig friheter med historien. Men det är väl just friheter man behöver ta sig för att uppskatta Beatpoesi. Däremot är det underbart att se Viggo Mortensen i en karaktär läskigt nära min bild av hjälten William S. Burroghs, och Steve Buscemi som homotorsk. Sam Rileys röst är underbart grov (minns Control) till den lite truliga huvudpersonen och det finns lite snyggt foto, men i slutändan sitter man och väntar på att de skall sluta åka bil och börja recitera coola dikter till trumkomp. Det händer aldrig. Istället lyfter man fram hur synd det är om kvinnorna som blir kvar, trots att bråkstaken numero uno framstår som en välartad montessorielev jämfört med vad våra nutida medmänniskor utsätter sina makar för. Se Howl om du vill veta mer om Beat. Och jag lovar att läsa boken.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: