Home > On movies > Moonrise Kingdom

Moonrise Kingdom

The movie starts with a recording of a piece of music split into parts and put together again. Put in a film that way can only mean that we are about to see a deconstruction and reassembly. Wes Anderson‘s movies have so far been about the family, and about absent fathers. But what is analyzed here is not as obvious. Sam and Suzy meet and then schedule their joint escape from society a year later. A small escape. They are twelve and in love. He is an orphan and a bullied boy scout, she is the eldest child of two lawyers and at odds with society. But it’s all really cute, in the Wes Anderson way. Sam escapes from a scout camp, Suzy from home, and together they camp, listen to music, fight against the pursuing scouts and get unexpected help before they get married and start a new life, together. The story is a bit new, but still with the typical form you love. That means camera movment sideways, old-fashioned expressions, embarrassing and a bit harmless characters, pastel colors, and Bill Murray. Here the main characters are children, making it a little harder to follow, and frankly it’s a bit diverging with several men to feel for. But I snicker and snuggle, pity and ponder. And in the end I’m still not sure what should be put together. Surely, there is the family, but this time it’s more about the community. We just can’t do without each other.

Filmen börjar med en inspelning som berättar om ett musikstycke som delas upp i sina beståndsdelar och sätts samman igen. I en film kan det bara betyda att vi kommer få se en dekonstruktion och en återsammansättning. Wes Andersons filmer handlar nästan alltid om familjen, och om frånvarande fäder. Men vad som analyseras här är inte lika uppenbart. Sam och Suzy möts ett år tidigare och planerar sin gemensamma flykt från samhället. Lite lagom. De är tolv år och förälskade. Han är en föräldralös och illa omtyckt scout, hon är äldsta barnet till två advokater och på kant med samhället. Men alltihop lite gulligt, på Wes Andersons sätt. Han rymmer från ett scoutläger, hon hemifrån och tillsammans campar de, lyssnar på musik, slåss mot de förföljande scouterna och får oväntad hjälp innan de gifter sig och startar på nytt, tillsammans. Storyn är lite ny, men det är ändå den typiska formen som vi älskar. Det betyder kameran som rör sig rakt i sidled, gammelmodiga uttryck, pinsamma och lite harmlösa karaktärer, pastellfärger och inte minst Bill Murray. Här är huvudpersonerna barn, vilket gör det hela lite svårare att följa, och ärligt talat är det lite spretigt med flera vänliga små män. Men jag myser och skrattar, ömmar och funderar. Och i slutändan vet jag fortfarande inte vad som skall sättas ihop – även om även det här också kretsar kring familjen och kring fadern. Men visst är det gemenskapen. Vi klarar oss inte utan varandra.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: