Home > On movies > Prometheus

Prometheus

This is the movie that precedes the legendary story told in Alien, from 1979. Expectations are sky high and it takes more than a new twist on the same theme. Noomi Rapace plays a British (!) researcher who sets off to a distant galaxy to find the answer to where we humans come from. And why we were created. Because there have been archaeological findings suggesting that humans were created by aliens, rather than randomly by the evolution. She believes in God but has a greater curiosity. The expedition is financed by a man who is afraid of death and sees an opportunity to become immortal through the power of our creators. He has a humanoid robot that joins the expedition – wonderfully played by Michael Fassbender – who turns out to have a hidden agenda connected to the old man’s wish for eternal life. Very soon, they reach the destination moon and find a facility that houses traces of two different species. While struggling to explore and understand the facility and the creatures, tension developes between people with different interests, and between humans and their robot. And people start dying.

In a typical Alien-way genes are mixed and various creatures are both threats and opportunities for the poor humans. Horror sequences meets a few amusing oneliners just like in the first film. However, the basic question is how we relate to our creator. That adds another dimension to the usual monster hunt, despite the fact that the emphasis definitely lies on the action scenes. The first Alien movie was relatively simple, and had a steadily escalating tension throughout the movie. Here it’s more uneven, and the second half of the movie is a bit fuzzy. Partly due to the underlying question about creation. Also, with the many layers of text, there is much that is not followed up. For example, there is a relationship between parent and child that is not developed, and Noomi Rapace’s faith works mostly as a comment without propelling the story. Then it’s very neat. Just once the props bothered me, and the scenery is beautiful. I miss claustrophobia from other movies, and the spaceship itself should have played a greater role. Rapace is not Sigourney Weaver, but puts the curiosity in the center and gives the character depth. In the end, my high expectations were met, though not much more.

Det här är filmen som föregår den legendariska historien i Alien, från 1979. Förväntningarna är skyhöga och det krävs mer än en ny twist på samma tema. Noomi Rapace spelar en brittisk (!) forskare som ger sig av till en avlägsen galax för att söka svaret på varifrån vi människor kommer. Och varför vi skapades. Man har nämligen hittat arkeologiska tecken på att människan skapats av rymdvarelser snarare än av den slumpmässiga evolutionen. Hon har en gudstro men en större nyfikenhet. Expeditionen bekostas av en man som mest är rädd för döden och ser en möjlighet att bli odödlig genom kraften hos våra skapare. Han har också en humanoid robot med på resan –  underbart spelad av Michael Fassbender – som visar sig ha en dold agenda pga. den gamles odödlighetslängtan. Väldigt fort är man framme och finner en anläggning som hyser spår av två olika sorters varelser. Medan man kämpar för att utforska och förstå anläggningen och varelserna utvecklas spänningen mellan människornas olika intressen, och mellan människorna och deras skapelse roboten. Och människor börjar dö.

På klassiskt Alien-sätt blandas gener hejvilt och olika kreatur blir både hot och möjlighet för de stackars människorna. Det blandas skräcksekvenser och ett par skojiga oneliners precis som i första filmen. Däremot är grundfrågan hur vi förhåller oss till vår skapare. Det ger en ytterligare dimension till den vanliga monsterjakten, trots att tyngdpunkten tveklöst ligger på actionscenerna. Den första Alienfilmen var relativt enkel, och man byggde en stadigt stegrande spänning genom hela filmen. Här blir det lite mer ryckigt, och andra halvan av filmen är ganska spretig. Delvis på grund av den underliggande frågan om skapandet. Med de många lagren i texten blir det också mycket över, som inte följs upp. Till exempel finns en relation mellan förälder och barn som inte utvecklas, och Noomi Rapaces gudstro får mest finnas som kommentar utan att driva handlingen. Sen är det mycket snyggt. Bara en gång störde jag mig på rekvisitan, och omgivningarna är vackra. Jag saknar klaustrofobin från andra filmer, och rymdskeppet i sig hade gärna fått spela en större roll. Rapace är inte Sigourney Weaver, men ställer nyfikenheten i centrum och ger karaktären mer djup. Till slut möttes mina höga förväntningar, men inte de överträffades inte.

Categories: On movies
  1. June 3, 2012 at 22:47

    Take a look at the IMDB profile pictures of Noomi Rapace and Sigourney Weaver and tell me that’s a coincidence!

  2. André
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: