Home > On movies > In Time

In Time

November 6, 2011 Leave a comment Go to comments

  • 2/5
  • Eye it for refreshment of life. Or visit the Gapminder website for a reality check. Otherwise, watch Mammoth or The Island for stories of rich and poor. And of course, watch The Matrix – the uprising movie numero uno!
  • Enjoy the the story’s metaphor of lifetime for money. And the line-up of three generations of women all aged twenty-five at the swell party.
  • http://www.imdb.com/title/tt1637688/
  • Seen 5/11 2011 @ Filmstaden Söder 4.

In Equatorial Guinea, a new-born has a life expectancy of just over fifty years. Little more than Afghanistan and Sierra Leone. Still, the country has an average income per capita of US$ 19’330 – comparable to Hungary and Argentina. One could imagine there’s some income inequality. I’m guessing here, but if you in Equatorial Guinea buy malaria medicine and some common vaccines, buy regular food and take a safe walk a couple times a week, you actually buy lifetime. If you do not buy those things – or rather, if your parents don’t – the risk is more than one to seven that you die before you turn five. This film shows the relationship between wealth and lifetime in a very concrete way. Lifetime has in an unknown future replaced money as universal currency. The film’s city is strictly divided into districts by residents’ income. The hero rebels and goes Robin Hood with the rich’s lifespan. It’s incredibly refreshing and life-giving with such an obvious metaphor. Unfortunately, the film is otherwise quite wasted. There’s practically no dynamics in the story and no inherent conflicts of the characters. I think it’s like a music video to Occupy Wall Street. With no reflection whatsoever. Even the photo and editing is hasty and uninteresting. Imagine this story in the hands of M. Night Shyamalan, Wai-Keung Lau or even Christopher Nolan. It would have been epic.

I Ekvatorialguinea har ett nyfött barn en förväntad livslängd på strax över femtio år. Lite bättre än Afganistan och Sierra Leone. Samtidigt har landet en medelinkomst per invånare om US$19’330 – jämförbart med Ungern och Argentina. Man anar att det finns en del inkomstklyftor i det samhället. Jag gissar lite, men om man i Ekvatorialguinea köper malariamedicin och några vanliga vaccin, vanlig mat och tar en säker promenad ett par gånger i veckan, så köper man livstid. Om du inte köper de sakerna – eller rättare sagt om dina föräldrar inte köper det – så är risken mer än en på sju att du dör innan du fyllt fem. Den här filmen visar upp förhållandet mellan välstånd och livstid på ett väldigt konkret sätt. Livstid har i en okänd framtid ersatt pengar som universell valuta. Filmens stad är strikt indelad i stadsdelar efter invånarnas inkomst. Hjälten gör uppror och delar ut de rikas livstid som Robin Hood. Det är otroligt uppfriskande och  livsgivande med så uppenbara metaforer. Tyvärr är filmen i övrigt ganska fattig. Det finns nästan ingen dynamik i handlingen och inga inneboende konflikter i karaktärerna. Jag tänker att det är som en musikvideo till Occupy Wall Street. Utan någon som helst eftertanke. Tillochmed foto och klippning är slarvigt. Tänk er den här storyn i händerna på M. Night ShyamalanWai-Keung Lau eller tillochmed Christopher Nolan. Det hade varit episkt.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: