Home > On movies > Él/This Strange Passion/Den nakna sanningen

Él/This Strange Passion/Den nakna sanningen

October 23, 2011 Leave a comment Go to comments

Someone said that Buñuel does not judge his characters, as opposed to Hitchcock. That is true, if it means that one can also feel sorry for bad people. But that requires a view on men and women from the nineteenth century. I find nothing mitigating with the paranoid, jealous man. Yes, he’s obviously sick, but never is there an insight that his actions are unjust or hurtful. Moreover, the woman is completely lovable and easy to defend. Buñuel presents events and actions as they are, without explaining them. That is good, but here it becomes very polarized. The acting is really good, as is the photo. But it is not one of Buñuel better movies.

Någon menade att Buñuel inte dömde sina karaktärer, till skillnad från Hitchcock. Och om man med det menar att det också kan vara synd om elaka människor, så är det såklart sant. Men det kräver en könsrollssyn från artonhundratalet. Jag ser inget försonande hos den paranoida svartsjuka mannen. Visst är han uppenbart sjuk, men aldrig anas en insikt om att hans handlingar är orättfärdiga eller sårande. Dessutom är kvinnan helt älskvärd och lätt att ta i försvar. Buñuel visar upp skeenden och handlingar som de är, utan att förklara dem. Det är bra, men här blir det väldigt polariserat. Skådespelet är verkligen fint, och fotot hänger med. Men det är inte en av Buñuels bättre filmer.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: