Home > On movies > The Tree of Life

The Tree of Life

Brad Pitt as a mean father getting troubled children. It’s amazing how such a skilled actor can disguise pretty ugly traits by making the character living. And the child-actors are incredibly natural as family members with a spiring agression. Leonardo DiCaprio’s performance in What’s Eating Gilbert Grape isn’t far away – though in a totally different way of course.
But this film wasn’t made to show that a poor father gets poor children. There are dream-like sequences where Sean Penn wanders a moon-like lanscape, and a long episode where artificial and authentic photo picture the destruction of earth – and rebirth. Complete with dinosaurs and all. And the film begins with the mother’s voice telling of the two ways through life – the way of grace and the way of nature or lust.
After watching the movie I looked at its website, where the two ways are illustrated with clips from the film and called the way of the father and the way of the mother. That’s pretty smart – tale and telling as an illustration of different approaches to life. But that was never clear to me during the film. The symbolism was tempting, but I didn’t have the mental stamina to think it through properly.
It is all very beautiful – in photo and as a parabel. But it simply gets to much. Maybe I’ll understand more in a few years.

Brad Pitt som elak farsa med bråkiga barn. Det är lustigt hur riktigt osympatiska drag slätas ut av en skicklig skådespelare som levandegör karaktären. Sen är barnskådespelarna otroligt trovärdiga som familjemedlemmar med groende aggression. Leonardo DiCaprio i Gilbert Grape känns inte långt borta – fast på ett annat sätt förstås.
Men den här filmen gjordes inte bara för att visa att en dålig pappa får dåliga barn. Det finns långa, drömlika sekvenser, bl.a. där Sean Penn vandrar i ett månlikt stenlandskap, och en episod där vi i artificiella och autentiska natur- och rymdbilder ser jordens förmodade undergång och återfödelse. Komplett med dinosaurier och allt. Och hela filmen börjar med moderns röst som berättar om nådens respektive naturens/köttets väg genom livet.
Efter jag sett filmen tittade jag på filmens hemsida där man visar moderns respektive faderns väg, med klipp från filmen. Det var ganska smart, berättelsen och berättandet som illustration av olika förhållningssätt till livet. Men det gick mig nästan helt förbi under filmen. Jag anade en symbolik och det var kittlande, men orkade inte dra det hela vägen.
Det är vackert – i bild och symbolik. Men det blir lite mycket. Kanske förstår jag mer om några år.

Categories: On movies
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: